torsdag 31 december 2009

Nyårslöften

Sådana brukar jag aldrig avge. Varför skulle jag göra det? Goda föresatser är ju något man ska leva med varenda dag i livet. Varenda morron, sedan man tacksamt konstaterat att man vaknat till ännu en dag, är i sig en god föresats och ett löfte om att göra det bästa av den.

Kylan målar världen vackert vit och uppe på himlen smyger solen. Det är väl ett löfte så gott som något denna årtiondets sista dag? Och det räcker.

Att lova sånt som man ändå inte kommer att hålla spär bara på självföraktet och lägger ytterligare stenar och stresskakor på axlarna. Och stress, det har vi redan nog av i världen.

Om jag ska framhålla något högprioriterat, inte för det kommande året utan för resten av livet, så är det att inte låta mig stressas.

Fast jag är en ostressad person. Det finns till och med inskrivet i min journal på Thorax, att jag inte upplever mitt liv som stressigt och det känner jag mig rätt stolt över. Att stress för många är högstatus och en fullklottrad Filofax blivit detsamma som en bekräftelse på ens betydelse, är mest sorgligt tycker jag. Lika sorgligt som att man varannan minut måste plocka fram mobilen och se efter om inte någon ringt eller messat.

Bekräftelse som något som ska komma utifrån, genom en maskin eller apparat? Näe tack!

Friheten har inte något namn, varken Nokia eller Sony Ericsson. Inte ens Iphone, hur häftigt den än säljs in. Nej, frihet stavas personlig integritet och den skriver man med sitt hjärteblod. På ett vackert pergamentsblad som drar åt gult.

Så till sist vill jag, så här på årets allra sista dag, önska mina trogna läsare ett gott slut på det gamla och en välsignad inledning på det nya. Året. Äventyret. Livet.