tisdag 1 december 2009

Rapport från en binge

Det är ju själva fan, att när man för första gången får åka ambulans så är man inte vid medvetande utan avtuppad. Det hände i lördags och är väl bäst att ta det från början.

Det var en vanlig novembermorgon och eftersom det var det så regnade det och eftersom det gjorde det bestämde vi att åka till Solna centrum med våra Gotlandsvänner i stället för att promenera i Hagaparken. Det sista jag minns är att jag stod framför bankomaten där och konstaterade att det bara fanns hundralappar. Nästa minnesbild är från akutrummet på Karolinska.

Vad som hände var - sannolikt - att jag drabbades av ett blodsockerfall. För jag minns den välbekanta känslan av tunnelseende, järnsmak i munnen och ett egendomligt dånande i huvudet innan allt blev svart. Min kompis lyckades fånga upp mig när jag gled till marken och där låg jag tydligen sen och krampade och tuggade fradga. Ett par väktare bistod och ringde efter ambulans som snabbt var på plats.

Sen tillbringade Nenne och jag sex timmar lördag i ett akutrum på Karolinska innan jag blev inlagd. Och var la dom mig om inte på mitt gamla kära Thorax? Anledningen var att dom var rädda att det var nåt fel på hjärtat. Ett kärl som gått upp, spruckit eller nåt. Fast så var det alltså inte utan huvudspåret är sockerfallet.

Men två nätter på Thorax blev det i alla fall och det var nästan som att komma hem.

Allt detta hade väl gått att skaka av sig med en axelryckning om det inte varit för att jag gjorde illa ryggen. Antingen i fallet ner på stengolvet i Solna centrum eller när dom la upp mig på båren. Som det är nu har allt ryggonts moder satt sig i min länd. En så vitblixtrande, vilt slående smärta har jag faktiskt aldrig varit utsatt för tidigare. Inte många lägen är utan ont och att flytta sig upp och ner är nästan oöverstigligt. Jag har fått en påse extra starka karameller av doktorn mot smärta och dom hjälper hyggligt. Sen fick jag låna ett par kryckor på Thorax så att jag kan förflytta mig medelst hasning genom tillvaron.

Att det inte blir nåt jobb på fredag är självklart just nu. Och det är jag ledsen för. Jag hade sett fram mot att få komma igång igen och få träffa mina kära arbetskamrater över en trevlig jullunch på Fjäderholmarna. Men det får vänta. Vänta på att ryggen vill igen och att jag orkar stå, sitta gå och ligga som en normal människa. Och att detta jävla år ska läggas till handlingarna.

Aldrig hade jag väl anat att jag skulle bli så tagen på orden som i denna färd mot ättestupan. Men nu räcker det! Nästa år får väl gå i himmelsfärdens tecken eller nåt sånt. Utmaningarnas tid känns åtminstone för tillfället överspelade.