torsdag 10 december 2009

Skål för Lotta Engberg!

Också idag ligger sorgen blytung över axlarna. Och att bara svänga benen över sängkanten har ett inbyggt motstånd lika stort som att öppna en slussport av gedigen ek för hand. Nån vidare nattsömn har det inte heller varit utan timmarna har masat sig manetiskt utefter Memory Lane.

Att en människa man känt i stora delar av sitt liv plötsligt dör, innebär också att en del av en själv försvinner. Den delen som man just delade med den andre blir ju på en gång bara halv. Och så sitter man där med Svarte Petter och har ingen att spela med.

Kenneth var en man av stor integritet och han skulle fnysa åt sentimentala efterord och minnestankar. Men jag kommer ändå att fortsätta utbringa Lotta Engbergs skål till påsksnapsen, så som vi gjort i decennier vid våra traditionella silluncher på långfredagen. För den traditionen kan jag väl få ha kvar? Även om den är en aning gråtmild.