måndag 8 mars 2010

Ajö ... och go'da!

Framme. Så var jag här. Vid kanten. Men tänker jag hoppa? Icke! Under precis ett år har jag skrivit, kanske inte dagligen men nästan, om färden mot ättestupan. Och så lurar jag er alla på konfekten genom att stå kvar. Istadigt på kanten, envist för att inte säga tjurigt och jag vinglar inte ens.

För varför skulle jag ställa skodonen och börja kasta in textilier bara för att jag blir 60?

När man i stället får titulera sig farfar och vara precis hur egen och grinig som helst bara för att man blivit så gammal som man faktiskt är.

Jag har redan sammanfattat det här året så det ska jag inte trötta er med. Men jag kan lugnt konstatera att det blev lite mer dramatiskt än jag räknat med. För jag är en sådan matematisk analfabet att jag räknar totalt stolligt och fel och tror att livet bara är en statisk konstruktion, likadant varenda stund och sekund. Vilket både är naivt och fel, fel, fel.

Näe. Livet är en vinglig resa där man än slinker hit, än slinker dit och än slinker in till Thorax. Det viktiga är att hitta slinkvägarna tillbaka upp på den breda igen. För jag har aldrig trott riktigt på den smala vägen. För mig är det den breda som gäller. Helst med dubbla körfält och en bred avåkningszon vid sidan om. Så ser min road movie ut.

Att sen verkligheten sällan funkar på det viset utan tvingar en till avståenden och uppoffringar och omvägar är en helt annan sak.

Nu är det emellertid på det viset, att eftersom färden mot ättestupan skulle vara fram tills dess jag fyllde 60, så är detta det sista inlägget på den här bloggen. Här sätts punkten, härmed avslutas färden. Och i morron börjar jag på den nya - som saknar slutpunkt.

Ja, det gör den förstås inte, men jag har ingen aning om när den infaller. Något visare efter detta år, kan jag med fog hävda att den kan komma i morron såväl som om tio år. Men en sak kan ingen ta ifrån mig: att jag är Stellas farfar. Och om det livet handlar den nya bloggen som jag börjar skriva på i morron.

Och dit är ni alla välkomna att följa med mig. Adressen är http://www.stellasfarfar.blogspot.com/

Från och med tisdagen den 9 mars skriver jag alltså där. Om livet som farfar, både i sällskap med Stella och annars också. För även om jag är farfar fullt ut, så har hon ju faktiskt sin egen familj med mamma och pappa som hon bor hos. Och jag har ett eget liv vid sidan om min nya roll. Om det kommer bloggen också att handla.

Så tack för i år! Och väl mött för framtiden. Som börjar i morron.

fredag 5 mars 2010

Räknar ner

Ta gärna heder och ära av mig men rör inte Kunskapskanalen. Den resort som ger mig insikter jag inte visste att jag ville ha. Eller behövde. Som igår kväll. En hel timme om Shanghai, dess uppgång och fall. Så uppslukande intressant. Som att läsa Tintin, fast på riktigt.

För det är nämligen så att jag tittar på TV mer än nånsin denna jävla björnvinter. Vad ska man annat göra när det är omöjligt att sticka nosen utom dörren och överleva? Och det är faktiskt inte bara stupida lekprogram med ännu mer korkade kändisar som erbjuds.

Näe, där finns förutom Kunskapskanalen även Access, kulturkanalen. Samt spridda inslag i ettan och tvåan. Och skulle det tryta - eller om det enbart sänds mat- och köpa-hus-i-Spanienprogram - finns ju alltid dvdboxarna. Igår låg första omgången av True Blood i postboxen och väntade så det kan faktiskt få vara kallt ett tag till. Hettan från den blodfyllda tillvaron down in the bayou lär värma mig långt in i april.

Annars räknar jag mest ner. Inväntar att få avsluta än det ena än det andra. Twitter och den här bloggen på måndag till exempel. Och sen Facebook. Så småningom. Nu vet jag hur det funkar. (Eller inte funkar). Så det får vara för mig. Jag glider vidare i min nya roll som Stellas farfar. Den som eventuellt vill följa mig i den är förstås välkommen. Adressen meddelas senare. Här och där.

torsdag 4 mars 2010

Bäst före sämst efter

Det finns inga riktiga faror i det här landet så därför får vi uppfinna dom. Så sa David Eberhard, landets minst politiskt korrekta person, i Landet brunsås på TV igår kväll. Han har så rätt så.

Fast ibland är vi trots allt smartare än dom som vill skrämma skiten ur oss och revolterar. Som när vi kollektivt vägrade att acceptera dödsfaran med svinflunsan. Så nu sitter myndigheterna där med x miljoner antal vaccindoser och det kan dom gott göra. Problemet är förstås bara att vi allihop får vara med och betala.

I denna så politiskt korrekta tillvaro där man knappt får fisa längre utan att kallas miljöbov och klimatförstörare, slänger vi nästan hälften av all mat vi köper. Och det bara för att det står ett rekommenderat bäst-före-datum på förpackningen. Skulle det även göra det på tomater, så slängde vi dom också utan att vare sig klämma eller lukta, hävdade Fredrik Lindström i samma sås-program.

Själv är jag uppvuxen under en tid och i ett hem där man fick lära sig använda näsa och tunga. Lukta och smaka. Är resultatet skit, låt bli och ät. Och skulle man ändå råka dricka en skvätt sur mjölk så dör man inte av det. Det är bara att spotta ut när det smakar för illa.

Halva världen svälter, den andra halvan kastar utmärkt mat i soporna. Folk dör i verkliga katastrofer i Haiti och Chile, vi uppfinner dom för att må bättre. Upp och ner är världen och gud vare tack för att man inte behöver stanna kvar i den så länge till.

onsdag 3 mars 2010

Meningen med allt

Kollade på Gardells söndagsskola i TV igår kväll. Om själva programmet har jag faktiskt inget särskilt att säga; Gardell är Gardell vilket väl skulle bevisas. Men showen reste ju onekligen en del frågor. Den viktigaste: Finns Gud?

Svaret blir allt enklare och omöjligare ju äldre jag blir. Nån vitskäggig gubbe på ett moln kan förstås uteslutas. Liksom detaljpilleriet i biblar och koraner runt teser och tankar som mest fungerar/at som maktmedel genom århundradena.

Det jag kommit fram till, på själva tröskeln till de sextio, är att Gud är ett bra samlingsnamn på vår, på mänsklighetens alltså, längtan efter mål och mening. Av någon anledning har evolutionen utrustat oss med hjärnor kapabla att utföra mirakel. Men de saknar den där sista lilla länken, den som skulle ge oss svar på vad egentligen alltihop är bra för. Vad det går ut på. Vi når bara insidan av skalet och mot det stångar vi pannorna blodiga.

Den sista lilla biten får vi själva fylla i. Och varför inte kalla den Gud? Det har ju människor överallt gjort i alla tider. Gud har funnits i allt. Från andeväsen i stenar och pinnar till lärda teologiska teorier och spetsfundigheter i biskopars och professorers munnar.

Så att åkalla någon vi kallar Gud är väl okej. Åtminstone så länge det inte blir ett redskap för att förtrycka andra. Fast jag har svårt att se hur vi skulle kunna vara annat än agnostiker, hela bunten. För vi kan ju inte veta. Vi saknar förmågan att genomlysa och bevisa ett enda smack. Hur många bombbälten vi än fäster runt midjan när de verbala argumenten tryter.

Men det hör väl ihop med religionen, att till varje pris eftersträva enighet? Att alla sjunger samma lyckorusiga sång samtidigt och helst på samma plats. För blir vi alla överens så inträder lyckotillståndet. Alla tycker som jag och fred och frid såväl på jorden som i det inre råder?

Pyttsan! Dream on, babies, säger jag. Man får vara glad över de korta ögonblick av harmoni som inträffar i ens liv. Små korta ögonblick av lycka. Stunder då meningslösheten är bortglömd för blotta excessen i att andas och älska. För det är ju så förtvivlat svårt att acceptera att "meningen" med livet bara skulle vara livet självt.

Strävan efter en högre mening blockerar oss från att leva. Får oss att koncentrera oss på en massa strunt och oväsentligheter. I stället för att bara andas och ta in. Men det är väl därför som vi bekvämt fortsätter att lämpa över ansvaret på högre makter. Och att mörda och slå ihjäl av samma dumma skäl.

Tja, se där vad ett simpelt infotainmentprogram i public service-TV kan tända för tankar en alltför tidig morron när våren fortfarande ligger långt, långt utom räckhåll.


tisdag 2 mars 2010

Kravmaskinen

Det är tisdag. Det är mars. Det är ljust. Och det är för jävligt kallt igen. Berg-och-dalbanefärden genom helvetet har bara börjat. Efter att ha blivit blöt om fötterna i några dagar fryser dom nu till klumpar igen. Och det förväntas man ta. Bara för den stora stoltheten över att få vifta med sin blågula i en massa onödiga sammanhang.

Dessutom en ny skitnatt. En sån där utan sömn med en massa vakenhet. Gick till sist upp och satte mig i soffan med Stephen King men orkade inte mer än trekvart. Sen blev det sängen igen - och vakenhet. I minst en timme till. Men när klockhelvetet skrällde sov jag förstås djupt. Fast man klarar sig kanske på tre timmars sömn. Det är väl ett sätt att utnyttja tiden. Den ska ju inte sovas bort, påstås det.

Ibland känner man sig mer ge-upp-benägen än annars. Idag är en sån dag. En sån som det skulle varit skönt att bara vara kravlöst sjukskriven. Eller varför inte liggande på en sån där liten öde ö som brukade finnas i skämtteckningar signerade Gurr. Med en palm, ett fiskskelett och en stornäst skäggig snubbe klädd i trasor, spanande efter skepp vid horisonten.

Det är precis såna här dagar man funderar över det som varit - och det som återstår. Sammanfattar sin karriär och spekulerar över dess potential skulle man kunna säga. Just nu känns ingendera särskilt spännande. På mitt trettonde år på samma jobb är jag. Visserligen med ny chef sen igår, men med samma gamla uppdrag. Dessutom för nåt jag egentligen inte alls tror på.

Och framtiden? Fem år tills ridån går ner för det som kallas arbetslinjen. Sen kapas den av, i alla fall officiellt. Kanske kan jag fortsätta ett tag med att plita och avbilda. Frågan är bara vem som kommer att vara intresserad?

Snart är i alla fall ett nytt påsknummer ihopsnickrat. Budskapet är detsamma, utförandet annorlunda. Kommer kanske att bli ett jävla väsen över att vi har en muslim på ettan. Det blir det alltid när vi skriver om islam och i synnerhet när det är påsk. Men jag ser fram mot den striden. Strider håller en vaken och skänker en smula tillfredsställelse. Också efter en skitnatt.

måndag 1 mars 2010

52 veckor minus en

Så är det bara en kvar. Vecka alltså. Sju dagar. Sen går jag i mål. Det har varit en häftig resa mot ättestupan, men som ska bli skön att avsluta. För inte trodde jag att den skulle bli så innehållsrik. För att inte säga dramatisk. Att jag skulle nå ända fram till kanten av branten för en balansakt som var på gränsen för vad jag faktiskt fixade.

Nu drar jag vidare. Nästa tisdag hoppas jag vara igång med nya bloggen: Att vara Stellas farfar. Jag har fått flera olika förslag till nya ämnen och områden. Sex efter sextio till exempel. Nog så spännande är jag övertgad om och säkert säljande. Men tyvärr, knappast min grej. Näe, farfarskapet får det bli. Eller snarare livet som farfar. Vilket är livet i sig. En ny status att tackla. Och en gammal att vidareleva. Ett liv kort sagt. Inget dödstillstånd under ättestupan.

Så, trogne läsare: Bered dig på ett farväl. Och ett nytt godda' godda'. För det är klart att jag hoppas att du hänger med och känner dig välkommen. Till den bästa tiden nånsin. Hittills i alla fall. Fortsättning följer...

torsdag 25 februari 2010

Satt punkt ligger

Äntligen. Jag har satt punkt. Både för texten om min hjärtoperation och för bearbetningen efter densamma. Man kan helt enkelt inte hålla på och älta hur länge som helst utan måste dra vidare. Nya utmaningar väntar och i år är det ju det internationella Farfarsåret. Vilket man måste koncentrera sig på.

Fast det återstår en hjärtespalt att skriva. Om hjärtat ur ett handfast och biologiskt perspektiv. Som motvikt då, till det mer privata rotandet inne i mig själv. Resultatet kommer i Amos nummer två. Till påsk.

Jag har levt med det här i rätt många månader nu och känner mig ärligt talat fed up. Så vad ska då inte min omgivning tycka? Att vara ett ständigt operationssår som bara går runt och mal tär på grannsämjan. Så bort det!

Nu går vi vidare. Kunde konstatera att det trots allt börjar ljusna redan kvart över sex om morronen nu och det är värt att skriva en betraktelse över. Fast den får vänta tills solen träffar mitt ansikte vid köksbordet och jag kan ta mitt morronkaffe ut på balkongen. Och dit har vi en bra bit och många grader kvar.


onsdag 24 februari 2010

22 blockljus

Jag borde inte. Ändå gör jag det. Mot bättre vetande. Går in i duschen. Klär på mig. Klär på mig ännu mer och så lite till för att inte frysa ihjäl. Går nedför trappan. Ut i snöfallet. Försöker se ut som om det regnar. Ler mot dom infrusna stackare med apatiska ungar som jag möter på väg till dagis. Försöker se ut som en äldre, positiv herre som gläds åt att det äntligen börjar ljusna om mornarna. Att våren är på väg.

Men här inne, där kokar det. En eruption är på väg. Ett utbrott av klassiska mått. Ett sånt som dom kommer att skriva om i historieböckerna. Varna barn och barnbarn för. Göra dokumentärer i Discovery Channel om.

För det är nu den tvåhundrade dagen i sträck som det snöar. I tvåhundra dagar har flingorna fallit ute medan temperaturen legat konstant runt minus trettiotvå. Inga knoppar, inga kläckta fågelägg, ingen tjällossning har skådats i modern tid. Tundran breder ut sig medan folken försöker värma och peppa sig med allt mer osannolika sagor om ett allt varmare klimat. Sånt önsketänkande!

Om jag slår ner någon idag finns det förmildrande omständigheter. Man måste få röra på sig i kylan och att slåss avhåller musklerna från att förvandlas till fryst oxfilé från Argentina. Enda säkra sättet att bevisa guds existens på, vore en rejäl islossning nu. Idag. Pronto. Om så sker lovar jag att i djupaste tacksamhet tända tjugotvå blockljus i Solna kyrka.


tisdag 23 februari 2010

Hundra miljoner solar

Vad kan man göra för mänskligheten en sån här vinterdag? Jag har beslutat mig för att inte förtränga den ytterligare och spä på huvudstadens kommunikationskaos. Därför tänker jag sitta precis där jag nu sitter hela denna långa dag. Vid tangentbordet alltså, framför min sköna iMac. Där ska jag försöka återskapa tankar och känslor från min tillvaro i höstas när hjärtat slog i centrum. Resultatet ska kunna avnjutas i påsknumret som än så länge känns rätt avlägset.

Fast det är det förstås inte. Att nånting skulle ligga långt bort är bara en illusion. Ingenting tar tid - egentligen. Vi brusar fram med ljusets hastighet utmed tidsaxeln och frågan är bara om det är jag eller axeln som rör sig. Fast det spelar väl knappast nån roll. Livet rusar på trots mitt vintergnäll. Snart är våren här - ljuset nalkas redan - och sen sommarn. Så drar det mot ny vinter. Och alltsammans sammanfattas: LIVET.

Så mycket för denna vardagsbanalism. Fast det beror på att jag såg ett program på TV igår kväll om Hubbleteleskopets reparation. Fantastiskt spännande reportage. Mest otroliga är ändå bilderna som tagits med Hubbles kamera. Jag var tvungen att leta upp några skrivbordsbilder till Macen på nätet och med en av dom i bakgrunden är det kanske inte så konstigt att tankarna liksom flyter bort. Det ger lite perspektiv att kolla in en bild av hundra miljoner solar. Jag nöjer mig IRL med en enda. Bara den skiner och värmer och tinar upp alla frusna kroppar och känslor.


måndag 22 februari 2010

Allvarligt talat

Jag tror inte det egentligen är nån som begriper hur allvarligt det här är. Hur fullkomligt nära katastrofens rand vi befinner oss. Dom flesta tror bara att jag försöker vara lite chickt rolig och överdriver när jag säger att det är en kamp på liv och död att överleva vinterhelvetet. Dom underskattar allvaret.

Idag är det kallare och jävligare än nånsin. Och för att göra eländet än värre lyser solen för att man ska tro att det ändå är rätt skönt. Det är det inte.

Jag har sagt det förut och jag kommer att upprepa det med dårens envishet: vi är inte gjorda för det här. Beviset? Mitt lilla nyfödda barnbarn Stella får inte gå ut när det är så här kallt. Hon kan inte andas då. Det säger väl i klartext exakt vad det handlar om. Att vi ska födas och leva i ett varmt och milt klimat där ljumma vindar smeker vår hud och leker med lockarna. Inte behöva svepa in oss tjocka hudar för att överleva natten.

Jag överlämnar med varm hand den här tundran med sina sovande isbjörnar till alla blågula nationalister som sitter där och viftar med sina djupfrysta flaggor. Sjung Du gamla du fria tills frosten tar er och försök sen hålla värmen. Själv drar jag. Vartsomhelst där det är garanterat frostfritt. Jag vill trots allt försöka överleva ett tag till.

söndag 21 februari 2010

Första söndagen i fastan

I morse när jag vaknade var det kolsvart och mustyst. Inte ett surr från en enda av dom elslukande apparater som vanligen fyller ut tystnaden i natten. Nix el i lägenheten alltså. Och vad hade hänt? Jo, min sänglampa brakade i golvet igår kväll precis när jag skulle släcka den. Jag trodde det bara var glödlampan som dog när mörkret bredde ut sig, men den slog tydligen ut klabbet för huvudsäkringen hade slagit ifrån vilket även släckte kyl och frys.

Men nu surrar allt som det ska igen. Efter att ha brottats med upplysande tändstickor (näe ficklampan funkade förstås inte) lyckades jag vippa upp jordfelsbrytaren i actionläge igen. Temperaturen är på väg ner i frysen, som pep uppfordrande och glödlampan i sängditon är bytt. Och här sitter jag framför datorn och mediefastar.

Jodå, jag tog nyss in tidningarna men inte så mycket som sneglade på ettorna. Inga glasögon på och mörkt i hallen hjälpte till så att jag inte kunde fuska ens om jag önskade.

Men att sitta här och blogga då? undrar Peter Meter petimetrigt.

Jag har aldrig lovat sluta blogga. Vad jag ska avstå ifrån denna mediefastevecka är dagstidningar, nyheter i radio och TV samt att surfa på nätet. Och att gå in och uppdatera sin blogg kan inte med bästa vilja i världen kallas för att surfa. Jag vet precis vart jag är på väg och rider verkligen inte på någon våg ut i medieoceanens brus.

Att avstå från medier ska bli både intressant och spännande. Hur mycket tid över till annat ska jag inte helt plötsligt ha? Kanske hinner jag skriva den där romanen som legat i röret dom senaste tjugofem åren. Och ta promenader och idka motion! Nåja, en blick ut i den allt ljusnande dagern räcker för att konstatera att det återigen snöat hela natten, så jag tror jag hoppar tillbaka i bingen i stället och läser min japanska roman. Och bryr mig noll och intet om vad som eventuellt kan ha hänt i världen under den natt jag sparade på elen.

torsdag 18 februari 2010

Åt helvete!

Jag hade inte tänkt bry mig om OS - och det gör jag inte heller. Men jag kan inte låta bli att fundera omkring mina "kollegors" härjningar i spalter och sändningar under spektaklet som pågår just nu. För det är som att dom regler som gäller alla oss journalister i alla andra sammanhang inte är applicerbara på sportjournalister. Tvärtom, i tider av OS och VM och andra pseudohändelser verkar det vara särskilt meriterande att odla chauvinism, partiskhet och ren dumhet. Kravet på ett objektivt rapporterande är obefintligt.

Om vi bortser från dom framgångar vi alla förväntas gå i spinn över - dom är tydligen inte så många - så handlar resten om bortförklaringar och ifrån-sig-skyllningar. Är det inte skit med vallan så är det nån jävel som slängt ut sina skidor precis mitt framför vår gullhöna. Eller också är störtloppsbacken förvandlad till puckelpist just när S:t Anja åker.

Är det ingen annan än jag som spyr på "rapporteringen"? Som tycker att sportmurvlar i allmänhet är ett intelligensbefriat och korkat släkte? Och som önskar både OS-helvetet och vinterditot just dit. Åt helvete!


onsdag 17 februari 2010

Fast nu är det fasta

Igår var det excess. Idag är det aska. Fastan är här. Avståendets tid inledd. Fast jag känner mig kluven till det där. Dels vet jag att vatten aldrig är så gott som när man är riktigt törstig. Dels är jag en allt-nu-människa, eftersom jag aldrig känner mig säker på att det kommer ett sen. Därför är det bäst att släcka törsten när tillfälle bjuds. Nästa gång kanske brunnen har sinat eller man själv ställt in betalningarna.

Fast visst kan avstående sublimera upplevelser. Det gäller både för kropp och för själ. Mat, dryck och kärlek. Allt kan förstärkas av avhållsamhet. Och det skulle kunna vara nåt sånt ideal som ligger bakom celibattanken. Om det nu inte vore för osundheten i att bekämpa sin natur. Att det är svårt att genomföra kyskheten rent praktiskt visar väl alla katolska kyrkans mäns sexuella övergrepp på barn.

Och som en äkta hedonist har jag svårt att rulla mig i askan. Samtidigt som det kan innebära en än större utlevelse bara man förmår härta ner sig ett litet tag. Och då blir det plötsligt möjligt att försvara? Eller?

Hur man än vänder rumpan pekar den åt andra hållet.

På söndag inleder jag dock min mediefasta som sker mitt i offentligheten. Ska avstå från radio- och tvnyheter är det sagt, vilket känns busenkelt. Dagstidningar är lite knepigare och surfning blir kännbart. Precis som det ska vara alltså.

Eftersom jag är den som bär in tidningarna om morronen får jag väl blunda en vecka framåt för att inte råka se ettornas braskande rubriker. Huruvida jag ska fuska genom att lösa dagskrysset på Svenskans kulturdels baksida har jag inte bestämt än. Det går ju att lägga den framför sig utan att se något av resten. Något auktoritssvar på huruvida det är okej eller icke har jag inte fått.

Surfandet däremot är en stor del av mitt jobb och för att kunna skriva dessa rader måste jag logga in. Visst kan jag undvika allt utom blogger.com, men risken finns ju att man slinter med tassen och skådar förbjudna frukter. Vilket alltså är aja-baja-förbjudet.

Men en vecka är en piss i en stor amerikansk flod. Egentligen inget att yvas över. Fast kul som experiment då vi medianer i gemen nog är rejäla missbrukare av medialt utbud. Och missbruk är aldrig särskilt attraktivt. Inte ens för en fullblodshedonist.

tisdag 16 februari 2010

Kreativism

Den kreativa utmattningen. Känslan efteråt. Den obetalbara. På sextiotalet, när detta var ett frigjort land, fanns det en cigarettreklam som hävdade: Det smakar bäst efteråt. Bilden visade ett naket par som utmattade återhämtade sig med ett bloss på ett rätt skrynkligt lakan. Ingen kunde missförstå budskapet.

Idag, i dessa nypryda tider där pixlar blivit de nya kroppsdelarna, kan man inte ta för givet att alla begriper. Men jämförelsen med välbehaget jag (som var med då) känner efter att ha satt punkt på en längre tids textande är inte helt fel.

Det händer att jag undrar varför jag inte blev vid min avtryckare och fortsatte avbilda verkligheten fotografiskt i stället för verbalt. Efter punktmarkeringen är sådana tankar oftast bedövade. Då är det som att det är värt den ynkliga identiteten av att vara en illitterat lus under sin livstid, bara för den enda lilla punktinsatsen då man sparat ner och pustat ut.

Inte för att det längre finns så mycket att spänna muskler över; tiden för självbespegling ses bäst i backspegeln. Nä, det handlar snarare om att det gick en gång till. Att jag fixade det. Behöver inte diska av middagen idag heller utan kan sluta ögonen i vetskap om att kretsloppet går vidare och nya prövningar väntar.

Alltför snart är välbehaget nämligen borta, framgången glömd. Och då sitter man där och glor in i sin dumma ruta igen. Lika tom som tömd. Och lika långt ifrån den där insikten man en gång trodde sig ha, att det smakar bäst efteråt.

måndag 15 februari 2010

Dagen efter en skitnatt

Gaaaah!! Jag hatar skitnätter. Såna där som börjar med att jag vaknar kvart över elva och sen inte sover på hela natten. Som förliden - genomliden - natt. Varför vaknade jag redan kvart över elva? För att jag somnade redan halv tio kanske. Idiotiskt, men är man trött så är man. Och då behöver åtminstone jag sova.

Men nu sitter jag här och stirrar på tangentbordet och väntar på att mina fingrar ska dansa fram texten till en intervju för nästa nummer. Alla förutsättningar finns där: samtalet utskrivet, research gjord, upplägget genomtänkt. Det är bara det där mekaniska hamrandet som återstår. Men som hittills uteblivit.

Jag kan förstås skylla på min skitnatt. Att min hjärna inte är riktigt på utan bara skvimpar runt inne i sin skål. Fast det håller inte. Det är ett tillstånd som alltför mycket påminner om det normala numera. Och inte heller där finns nåt att skylla på.

Så det är väl bara att göra som jag och alla andra randare brukar säga att man ska göra: kavla upp ärmarna och transpirera. Och skriva, skriva, skriva.

söndag 14 februari 2010

Framtidens väg?

Fick = det gavs mig, en bra idé om min framtida blogg. Med klar inspiration från Alex S skulle jag kunna fortsätta min livsresa under rubriken "Att vara Stella T:s farfar".

Vad tycks? Kunde det vara en framkomlig väg? Fördelen är ju att jag kan fortsätta ungefär som tidigare, men kanske tona ner den väntande avgrunden lite grann till förmån för den stora glädjen med Stella. Fast utan alltför mycket barnpjåsk förstås. Som jag tidigare konstaterat: det är ett under med barn och att de föds, men det är den naturliga vägen. Ingenting man kan begära att hela världen ska falla i trance över. Även om man själv gärna gör det.

Så vad säger ni?


fredag 12 februari 2010

Fredagsmys

Det finns dom som tycker illa om OS. Och rent spontant måste jag erkänna att jag couldn't care less. Fast det finns också nåt tryggt över eländet. Nämligen att man kan smyga omkring ute i kulisserna medan resten av nationen sitter på scenen och gapar.

Har man inga förväntningar blir man aldrig besviken. Jag har alltid haft stora förväntningar på livet, men aldrig på svenska idrottsprestationer. Därför betyder det det noll och intet hur det går där borta i Kanada. Kul för dom som lyckas, synd om alla loosers. Det enda jag kan känna mig en aning avis på är, att dom verkar ha fått vår där. Snön smälter och det regnar i stället för att snöa.

Gott så. Här har den grå arméfilten lagts över oss igen och det är väl bara att försöka gilla läget. För snart dånar lavinerna ner över oss stackars människobarn igen och då gäller det att dra åt hjälmen.

I morron hoppas jag få möta Stellas blick. Sist sov hon som en stock och bevärdigade mig bara med en gäspning. Men sådan är ungdomen: ingen respekt för dom äldre.

I väntan på detta generationsmöte förbereder jag mig för helg och fredagsmys. Vilket är det nya partandet. Tacos framför TV:n och full fart mot.... ja just det: Vart är vi på väg?


torsdag 11 februari 2010

Tillstånd

Trött idag. Trött av. Trött på. Trots att jag är glad i själen och mycket förnöjd. Fast man kan vara trött i alla fall. Precis som man känner världssmärta, så kan man uppleva världströtthet. Vara less på en massa. Inte vilja sjunga med.

Det känns som att det är för många ord i omlopp. För mycket nyttjande. Ett överutnyttjande helt enkelt. Nio miljoner monologer mal på bara i detta land och det är omöjligt att dra ner volymen.

Så jag skulle egentligen vilja knipa igen. Pixla mig själv och ljuden jag gör. Men i stället sitter jag här och skriver en massa nya ord. Kanske är det bara i medvetande om att vi snart är framme vid målet: den 8 mars. Dagen Ä. Då jag ska tystna.

Å andra sidan har jag ju hotat med att fortsätta med mitt malande. Grotta ner mig i den förmultningsprocess vi kallar åldrandet. Som i sina bästa stunder brer ett barmhärtighetens täcke över tillvaron och i sina sämsta skakar om som ett knippe maracas på stereoider.

Men det är bara att bita ihop. Arbete väntar. Idéer ska omsättas i ord som ska bilda meningar som ska motivera min lön. Så håll i hatten. Färden går vidare.

onsdag 10 februari 2010

Dagen efter

Så kom då morgonen dagen efter. Den där då man omedelbart vet att allt är förändrat. Tidigare har jag mest erfarit den när någon dött. Men för första gången på ett kvarts sekel inföll den i morse med insikten av att någon fötts. Att vår lilla krets utökats. Och det var en vidunderlig känsla.

Jag har bestämt att jag inte vill vara den där jobbiga farfarstypen. Ni vet han som ständigt pratar på om sitt barnbarn och hur fantastisk hon är. Som alltid har videokameran beredd i näven och inte kan bilda en fullständig mening utan vokala utrop av för-/beundran. Fast det säger jag nu, innan jag mött Stella första gången. Vilket sker i kväll. Så möjligen är allt annorlunda i morron igen efter det mötet.

Samtidigt handlar det ju om den naturliga vägen. Den som livet förväntas följa. Släkten följa släktens gång etcetera. Vi föds och vi föder. Och efter flera dödar de senaste åren känns det som en skön omväxling; livet regerar. Åtminstone just nu.

Så även om det snöar idag igen noterade jag att himlen började ljusna redan vid sju vilket är ett tecken på återfödande. Vilket förstås passar som hand i handske med nyfödande. Nu stundar strax den årstid vi svage kallar vår.

tisdag 9 februari 2010

Kommentarer

Jag vet inte om ni lagt märke till det, men jag har kopplat på kommentarsmöjligheten på den här bloggen igen. Så tyck gärna till längst ner!

En stjärna är född!

Så var hon då här, lilla Stella. Och jag har hört hennes röst på telefon. Stark och bestämd, precis som farfar (skulle vilja vara). Det var faktiskt en alldeles svindlande känsla. Påminnande om den när Stellas far föddes men ändå annorlunda. Då var jag inte trettio fyllda och med stor del av livet framför mig. Nu fyller jag det dubbla och har lejonparten bakom mig. Så är det bara.

Därför känns det så extra viktigt att suga på vartenda ögonblick som återstår. Att inte rata något utan omfamna tiden: varje dag, timme, minut och sekund. Dom rinner iväg och kommer inte tillbaka.

Det må väl förlåtas en gammal romantiker att bli lite sentimental en sån här dag. Särskilt mot bakgrund av att fjolåret bjöd på en sån oväntat dramatisk resa som dock accentuerade livsviljan och kraften att fortsätta.

Nu ska jag koka mig en kanna hett te, spetsa med honung och försöka jaga bort förkylningen som hoppade på mig i helgen. För jag vill givetvis så snart som möjligt se och hålla i min lilla stjärna. Mitt alldeles första barnbarn!


måndag 8 februari 2010

Svindlande verklighet

Lite svårt med koncentrationen idag. Bara fem minuter mellan värkarna nu. Snart blir jag farfar och har en alldeles färsk identitet att tackla. Jag, som har så svårt med min gamla.

Fast det är vad livet handlar om: att leva upp till alla nya roller och personas som man skapar eller som uppstår under resans gång. Nu har jag genomlevt sjuklingens, hjärtpatientens, och är på väg in i sextioåringens. Så varför inte då också drämma sta med farfarsrollen? Jag är inte som en pojke fast farfar snart jag är, men jag är oerhört lycklig över att få uppleva det här.

Det är en svindlande tanke att det ligger ett litet nytt liv där inne som kämpar för att komma ut till oss andra och kräva sin rättmätiga plats här ivärlden. Ett alldeles eget nytt, liv som är oprövat och som inte känner någon annan än sin mor än. Som är en genetisk del av mig(!) och som utgör en vidare länk in i framtiden.

Självklarheter säger en del. Under, hävdar jag. Det största undret i existensen. Så stort att tanken bara svindlar och jag känner för att skicka alla ord ut i universum.

fredag 5 februari 2010

Funderingar om ett eftermäle

Mellan 1985 och 1988 jobbade jag som bildredaktör på Tidningarnas Telegrambyrås bildbyrå TT-Bild. Det var en ung och hungrig avdelning på TT som försökte sig på att konkurrera med giganter som Pressens Bild och Reportagebild. I efterhand kan man konstatera att utgången var given: TT-Bild blev uppköpt av Pressens som numera heter Scanpix. Så kan det gå - och det gör det också allt som oftast.

Vi var ett litet gäng som satt högst upp under taket i tegelborgen på Kungsholms torg och en av oss var Stieg Larsson. Han var TT:s nyhetsgrafiker och eftersom detta var för länge sen var gnuggisar, Letraset och tuschpennan hans redskap. Så fort något av nyhetsvärde inträffade försökte vi komma på hur det skulle kunna illustreras: foto och/eller grafik. Ofta blev det bäggedera.

Stieg, eller Stickan som vi kallade honom, finns inte längre med oss. Han dog av en massiv hjärtinfarkt för drygt fem år sen. Precis när han stod inför sitt genombrott som deckarförfattare. Ja, alla vet förstås precis hur det gått och vad som hänt sen dess.

Jag kände aldrig Stickan utanför jobbet. Vi hade kul ihop på arbetstid vid våra respektive skrivbord och det var förstås en förmån att få jobba tillsammans med honom. Både i en grå vardag och när de riktigt stora grejorna slog till. Som Palmemordet eller rymdfärjan Challengers explosion som vi såg på direktsänt CNN 73 sekunder efter start.

Det känns rätt märkligt att Stickans bild numera möter vart helst i världen jag kommer. I en liten bokhandel på Sicilien för två år sen och i de stora bokvaruhusen på Fifth Avenue i New York. Att han är en av världens mest sålda, kända och uppskattade författare. Samtidigt är det förstås kul att det gått så bra. Skitkul! Men det är inte kul att så många känner sig kallade att skriva absurditeter om honom. Som Anders Hellbergs artikel i DN, (10-01-26) där han hävdar att Stickan inte kunde skriva utan att han brukade be Hellberg om hjälp på nätterna med formuleringarna.

Mina minnen av Anders Hellbergs insatser för oss på TT-Bild är mest som ett irritations- och störningsmoment. Han hade en sällsynt förmåga att dyka upp vid fel tillfällen och saknade all fingertoppskänsla för hur bilder skulle kunna samverka för att förstärka de nyheter som printrarna distribuerade. Att Stickan skulle sökt hans hjälp är förstås möjligt. Men det känns mest som en synnerligen bisarr tanke. Och att Stickan skulle varit oförmögen att själv skriva sina böcker femton år senare är snarast en grov förolämpning.

Halvtomt eller halvfullt?

Ibland är man tom. Eller tömd. Och då tycker jag det är helt logiskt att hålla klaffen. Fast det får man knappast göra. För man förväntas ständigt vara uppkopplad och pratsam. Så när jag nu dessutom anslutit mig till den fågelflock som sitter i vinterrönnen och twittrar känns det extra allvarligt att inte ha nåt att säga.

Nu invänder säkert nån humorist att just det har jag ju bevisat i snart ett år. Att inte ha nåt att säga, menar jag. Mot Ättestupan ligger ju kvar som ett levande bevis så det är bara att klicka sig tillbaka för att konstatera fakta. Fast där måste jag nog inlägga en (partisk) protest. Jag gjorde nämligen just det, klickade mig tillbaka, och fann att minnet sjunker snabbare än en gråsten när man är nästan 60.

Jag ska nämligen skriva om det där med livets gräns mot bakgrund av min operation och ville försöka få fatt i vilka känslor som behärskade mig under dom där ganska dramatiska veckorna. Och dom fanns där, nedtecknade i dagsform på den här bloggen. Så det kanske inte är så tokigt att dagboka i alla fall. Kanske är det inte lika tomt som man tror. Inte alltid i alla fall.

onsdag 3 februari 2010

Dagens colorit

Som att tassa över nattgammal is känns det att börja jobba på allvar igen. Att ta tag i researchen för en intervju till exempel. Vad ska jag säga? Fråga? Prata om? Ringrosten står mig långt upp över öronen och jag funderar över varför just jag? Men så var det första gångerna också och allt här i livet har en första gång. Sen blir det risk för rutin.

Så det är väl bara att kasta sig ut över stupet. Greppa byxlinningen, dra åt svångremmen och hoppa. Och jag tror inte att mitt offer idag är särkilt farligt. Åtminstone inte för mig.

Att spela på rutinens brant är annars inget vidare för kreativiteten. Man ska ständigt utmana sig själv och bryta ny jungfruelig mark. Annars fastnar man lätt i det förgågna och får svårt att upprätthålla intresset för livet. Både i allmänhet och i synnerhet.

Och det finns så mycket att vara nyfiken på. Allting egentligen. För ingenting vet man och överraskningar väntar bakom varenda stam. Särskilt i den skog man tror sig hitta bäst i. Där kan de raraste saker växa och det behövs ingen skogsbrand för att väcka sedan länge slumrande frön. Det är bara pilla lite och sen vänta på att få se skottet kika upp.

Idag såg jag färggranna vippor utanför en blomsterhandel i Vasastan. Organge, blått, gult, grönt, rött. Så chickt! Och vårlovande. Det får bli mina färger för dagen. Och i kväll kommer katten.

tisdag 2 februari 2010

Ska're va' så här?

Ibland slår det mig: Det är så här det ser ut. Livet. Verkligheten. Merparten är redan över och det som är kvar ligger utstakat som en snitslad tipspromenad på Stadsberget en söndagsförmiddag på åttiotalet i Strängnäs. Ristat i sten, förutsatt och förutsägbart som en svensktoppslista.

En dryg månad kvar till 60. SEXTIO! Smaka på det, ni! Fem år av aktivt arbetsliv, sen folkpension. Rabatt på bussen och bio men inte så mycket mer. Är det nån som kommer att vilja ha mig då? Nån frivillig?

Dom brukar säga så, dom gamla: Vart tog livet vägen? Jag vet att jag är gammal på utsidan men inuti känner jag mig precis lika ung som förr. Fast det är inte sant. Jag känner mig allt oftare lika gammal där inne som här ute. Upplever mig som grinig och grumpy. Kommer på mig med att sitta och sura över sånt som stör mig. Folks mobilprat. Gnället. Alla orealistiska krav. Och så inser jag att jag är precis likadan själv. En gammal sur gubbe!

Det håller inte, men jag skyller på vädret och årstiden. Fast det håller ju inte heller. För vi lever hela tiden. Också när det är kallt, halt och djävligt. Man kan inte bara sortera ut dagar, veckor och månader för att vintern hemsöker oss. Det är ju som att klippa bort bitar av ett liv som ändå är alldeles för kort och går på tok för snabbt.

Så man får slänga syran över bord och lista allt det glada och positiva i stället. Som att jag får vara kattvakt en dryg vecka från onsdag. Eller att jag blir farfar inom två veckor om allt går som det ska.

Farfar, det låter allt rätt uråldrigt, eller hur? Som nåt långskäggigt från Bullerbyn. Fast det är väl bara att hacka i sig det: Efter Ättestupan väntar Astrid Lindgren-land. Vimmerby, here I come!

måndag 1 februari 2010

Mellan snöbyarna

Jag vet att man inte ska gnälla. Man ska tänka positivt. Se ljust in i tillvarons mörkaste vrår. Blicka välvilligt ut över vindompiskad stäpp, hur pinad den än är. Men det är svårt. Mycket svårt. Och jag är osäker på om jag verkligen klarar det.

För vinterälskare är det väl svårt att inse allvaret. Tro på det. Dom gillar ju faktiskt det här. Mår till och med bra av det. Men det gör inte jag. Jag är gjord för värmen. Tillverkad på plussidan utanför skuggan.

När andra pustar, lägger is i pannan och drar upp ac:n, då lägger jag mig gärna i solen en stund till. Jag tycker till och med ofta att det är för kallt att hoppa i havet och ligger därför kvar i stolen en extra timme. Enda svalka jag köper är en sval drink.

Jag mår bäst i ljumma sommarkvällen och anser heta svartnätter lika sensuella som den första glödande förälskelsen. Sett i det ljuset inser både den döve och den blinde att jag befinner mig på alldeles fel plats i tillvaron.

Men så flytta då! säger du. Dra till ett ställe där solen alltid skiner och lapa i dig den som en sömnig katt.

Det kanske kommer. Jag vet inte. Men jag vet att jag älskar den svenska sommarens ljus och eventuella värme. Den vill jag inte missa. Så man får väl försöka ta det onda för att få det goda. Uthärda och överleva helvetet i hopp om att åtminstone nå skärselden. Och vara tacksam över att det åtminstone just nu inte snöar.

fredag 29 januari 2010

Rent otroooligt!

Plötsligt slår det mig: jag lever. Det är inte alla människor som kan säga det. Faktum är att dom flesta är döda. Eller inte födda än. Men jag tillhör alltså fortfarande dom levandes skara. Vilket höstens händelser skänker mig perspektiv på som jag till fullo inte lyckats ta till mig.

Livet blir som man lägger ut det. En rad som fogas till en rad. Som skenorna till ett Märklintåg. Och i bästa fall löper ett tågset säkert och tryggt fram där uppe på rälerna utan att spåra ur.

Jag ser Thoraxhuset varje dag när jag passerar med bussen och jag försöker minnas mina känslor. Dels när jag sövdes ner, dels när jag vaknade upp. Det går hjälpligt. Men när jag vill lysa upp timmarna däremellan är det kolsvart. Det är en filmremsa som klippts bort och slängts. Som jag aldrig kommer att se eller återse.

Likadant under svimningen i Solna centum. Svart. Kol. Svart. Bortskuret och bortslängt.

Så var befinner man sig när sånt händer? Var är det som kallas JAG då strömmen är bruten och kretsarna avslagna? Existerar JAG över huvudtaget?

Rent medicinskt var jag död i ungefär 45 minuter under min operation eftersom jag var kopplad till en hjärtlungmaskin. Utan den skulle det varit finito. Alla tillvarons tofflor hade varit parkerade för gott. Vetskapen ger perspektiv på vad liv och död egentligen innebär.

För visst var jag död? Visst vet jag!

Inte fanns där ett endaste uns av medvetande då. Epikuréerna hävdar att själen dör när kroppen dör. Det läste jag härom kvällen hos Dante och omfattas man av den uppfattningen så hamnar man i helvetet, enligt författaren.

Jag fann nyutgåvan av Den gudomliga komedin i min bokhylla och fick bara en sån obändig lust att ge mig på den. Den är varken svårtuggad eller jobbigt på något vis. Tvärtom är det som att läsa en modern svensk nyckelroman där författaren namnger, hånar och pucklar på kollegor och ovänner på parnassen. Oförskämt underhållande alltså.

Att vara epikuré anses - i katolska kretsar åtminstone - vara nära besläktat med hedonismen som jag skrivit om tidigare. Man är en bejakare av det utsvävande livet och en förnekare av såväl en straffande som belönande gud. Inte särskilt konstigt att Dante, som den gode katolik han var, placerade filosofen Epikuros i sjätte kretsen.

Men jag tror han hade rätt, Epikuros. Livet omfattar både kroppen och själen och den ena är den andras förutsättning och bägge måste dom leva. Därför blir det total mörkläggning när säkringen går. Döden är komplett och omfattar alla aspekter av att vara människa.

Det där kan förstås kännas jobbigt ibland. För vem vill inte få hoppas på en fortsättning?

Ingenting hindrar mig från att göra det. Men för att riktigt förmå ta ut svängarna tycker jag ändå det är bäst att ta för sig och smaka på alla sorter som bjuds. Och i det perspektivet är det alldeles fantastiskt att ha ett före och ett efter att relatera till. Ett pre-svart och ett post-svart alltså.

Vårt behov av tröst må vara oändligt. Samtidigt är vi bara människor, bortförklaringarnas okrönta champions. Att leva med den vetskapen gör tillvaron spännande. Och alldeles otrooolig.

torsdag 28 januari 2010

Det viktiga

Ju äldre jag blir desto mer värdesätter jag vissa saker. Samtidigt skiter jag totalt i andra. Viktigast av allt är hälsan. Så när jag varit hos doktor P och fått beröm för mina provresultat skiner jag som solen. Och även om snöyran höll på att hindra mig från att alls komma dit idag, så tinade jag upp alldeles hel och hållen efteråt. Allt såg så bra ut, försäkrade hon mig.

Att bilen går igenom besiktningen, att mina barn och deras kära mår bra och att jag lyckas betala räkningarna även denna månad, är också sånt som fyller mig med välbehag. Liksom en mättad Amarone i högfotat glas.

Däremot struntar jag högaktningsfullt i stress, prestige och karriär. Och jag skrattar lika gott åt mig själv och mina tillkortakommanden som åt dom andras. Ja, kanske mer, för andra är ibland så allvarliga att jag nästan blir lite melankolisk till sinnes. Vilket befrämjar humorn.

Det kallas för livserfarenhet. Mognad. Och det kommer med åldern. Av att år läggs till år, javisst. Men också av att man lär sig koderna under resans gång. Njutningens koder. Att leva sitt liv för stunden, inte för den osäkra framtiden. Och att koncentrera sig på allt som är viktigt. Vad det sen är? Ja, det är upp till var och en att bestämma.

onsdag 27 januari 2010

Inför stormen

Man varnar oss. Sprider goda råd som: Håll er inne! Rekommenderar yllekalsingar och bunkring. Och varför? Jo, för att det är vinter. En helt normal, vanlig årstid på dessa breddgrader. En sån som vi i klimatyrseln tydligen glömt existerar. Med snö, minusgrader och hårda vindar då och då.

Märkligt. Hur kan det komma sig att vårt kollektiva minne är så kort? Eller är det bara mediefajten om nya rubriker som får oss att tro att så är fallet? För inte kan väl folk utanför tullarna, dom som är bofasta norr om Stallmästargården eller söder om IKEA vid Kungens kurva vara omedvetna om att vårt klimat är arktiskt. Kallt, mörkt och djävligt alltså. Det är nog bara vi i innerstan med varma krogar i varje kvarter som lever i den illusionen.

I alla sammanhang när något med hög livskvalitét ska visas upp och marknadsföras så är det sol,värme och kortärmat som gäller. Medan verkligheten bjuder på mörker, fukt och kyla. Vi lär vara det land i världen som konsumerar mest fritidsprylar för sommarbruk i förhållande till vårt geografiska läge. Studsmattor, swimmingpooler, solstolar, boulespel, trädgårdsmöbler etc etc.

Och nu står dom där ute i trädgårdarna, sommarprylarna. Översnöade. Medan ungarna spelar hockey på isen på poolen och gör snöänglar i studsmattorna.

Så ner med luvan över öronen och på med kalasbyxorna. För nu drar det ihop sig igen! Kaos väntar och det gör oss alla så gott, så gott.

tisdag 26 januari 2010

Gå i kloster?

Så ska jag försöka sammanfatta - eller åtminstone beskriva - mitt tillstånd under de senaste månaderna i en text för Amos påsknummer. Svårt? Visst. Omöjligt? Njae. Fast det gnager sig in under skinnet på mig. För det handlar inte om en bloggtext utan förväntas nog vara lite mer penetrerande. Tror jag i alla fall.

Tidningen kommer alltså till påsk då liv och död samverkar och möts som aldrig annars. Döden som livets förutsättning och vice versa blir så mycket tydligare då än annars. Och att ljuset återvänder och jagar undan det vidriga mörkret intensifierar bara den känslan.

Jag har som bekant funderat över framtiden för Mot Ättestupan och jag tycker nog det känns lite knepigt att fortsätta framåt enligt samma koncept. Fast det finns ju ingenting som hindrar mig från att skriva och reflektera över annat som tilldrar sig under den fortsatta färden - efter själva fallet utför branten alltså. Och det stämmer ju för övrigt med påsktemat: Uppståndelsen. Att överleva. Att leva över alla odds. Att traska vidare. Och det är också vad de senaste månaderna handlat om.

Aldrig trodde jag att jag skulle balansera så nära kanten till avgrunden som under 2009. Hur jag nu kunde vara så aningslös. För det vet ju alla att postludiumet kan intonera precis när som helst. Att det icke ges några förvarningar, inga annonser eller stolta deklarationer. Nix, det är bara ett snabbt scenbyte och så drar spelet vidare. Minus en roll i listan.

Fast det var alltså inte riktigt dags att gå i kloster för min del än. Och det är jag givetvis glad över. Så det kanske finns saker att fundera på framöver, även bloggledes? Jag har fått några stöttande mejl -TACK! - som ber mig fortsätta och det kanske jag gör. Åtminstone tills klostret kallar i alla fall.


måndag 25 januari 2010

Och sen då?

Med två arbetsveckor fullbordade går jag nu in i den tredje. Och allt är precis som förr. Förutom ärren på min kropp och medvetandet om att om en dryg månad är jag framme. Vid ättestupan. Målet? Nja, snarare en hållplats kanske.

För vad händer sen? Det här bloggandet var bara tänkt att hålla på under ett år: det sista på femtiotalet. Sen skulle det vara över. Nåt annat kanske får ta vid. Men vad?

Jag vet inte ens om jag ska fortsätta. Fast jag måste medge att det blivit en rätt trevlig vana att prata av mig en stund. Både med mig själv och med dig. Så kanske fortsätter jag med det. Men under vilken form?

Ideéer och tankar i den vägen mottages tacksamt. Fast eftersom jag inte har någon kommentarfunktion här så får man mejla mig: goran.tonstrom@gmail.com

Jag ser fram mot intressanta uppslag och idéer. Så SHOOT!

fredag 22 januari 2010

Värkningslös

Idag vaknade jag utan värk. Och igår kväll somnade jag värkfri. Anar ni hur det känns? Vet någon vilken outsäglig lättnad det är att släppa på spänningen och bara våga vara? Det känns som om det är eoner sen sist men det är inte ens två månader.

Min ex-kiropraktor gjorde ett imponerande jobb igår. Han bearbetade mina entrecoter med fasta tummar medan jag kved och vred mig. Men det gjorde nytta. Redan när jag reste mig från behandlingsbänken kände jag mig annorlunda. Något hade släppt. Något hade lättat.

Inte för att jag rör mig med någon större grace. Glider pantersmidigt genom tillvaron. Men jag förmår gå utan att det ser ut som om jag gjort på mig. Och jag törs till och med sträcka mig efter klockan på nattduksbordet och behöver inte längre falla på knä för att plocka upp den.

Och nu är det fredag och då är det helg. Vilket betyder möjlighet till gående i Hagaparken. Trots is, snö och modd. Dessutom är januari snart historia och i mars blir det ljusare om mornarna. Kan framtiden se bättre ut?

torsdag 21 januari 2010

Vad skulle bevisas?

Tålamod. Mod att tåla. Ord betyder sånt som man inte alltid reflekterar över. För man bara säger dom, slänger ur sig dom, utan att ägna dom en tanke. Fast mod att tåla är egentligen värda tankar. Bra tankar. Att det krävs mod att stå ut till exempel. Att inte kasta in handdukar eller placera ut tofflor här och där. Att leva på kort sagt.

För livet rasar så lätt ner i en grop. Marken skälver till och så börjar allt om. Hoppet och glädjen får en snyting och man hukar utmattad, tillbaka på ruta ett.

Jag är så hjärtinnerligen trött på sjukdom och vård. Känner för att spy bara vid blotta åsynen av en vit rock eller landstingslogga. Vill inte va me' i laget längre utan lira solo på nån solig paradisö där ingen kan bli sjuk och där döden på sin höjd är en intressant teori.

Alla goda tankar dock till min kiropraktor. Även om han nu sviker och drar utomlands för att vidareutbilda sig. Hans tummar var formade av sten idag när de knådade mina muskler, rätt obarmhärtigt. Så ont, ont - men så gott.

Å andra sidan finns det nån sorts impulser som reglerar hjärtslagen, pumpförmågan. Dom går att se och mäta med EKG. Dom har ett namn fast det är så komplicerat att det kommer jag inte ihåg.

Tre impulser ska det vara normalt sett. Jag har tydligen en som funkar. Det är inte farligt men i sådana lägen brukar man operera in en pacemaker, förklarade expertdoktorn igår. Annars kan man tuppa av, svimma och få åka ambulans. Nämligen.

Jag kände ett enda stort, obstinat NEJ! Jag vill inte! NEJ! NEJ! NEJ!

Och under över alla under: Näe, då gör vi inte det då.

Det är väl det som är patientmakt! Kunden har alltid rätt! Så tills vidare fortsätter projekt blodsockerfall vara förklaring till min avtuppning i Solna centrum den 28 november. Tills annat bevisas alltså.

Och jag knaprar vidare på alla mina piller och blir bättre och bättre för varje morgondag som randas. Vilket väl antagligen var det som skulle bevisas.

onsdag 20 januari 2010

Lika lika

Vi är inne i enformighetens tidevarv. Slutet av januari och inget hopp i sikte på månader. Och det enda SMHI lovar är mer snö och kallare vindar. Så det gäller att lysa själv och försöka skapa värme omkring sig. Vilket förstås inte är så lätt när det ständigt snöar och blåser kallare. Både ute och inne.

Fast man kan alltid ge sig själv lite fantasifulla föreställningar. Låtsas att man är nån annan nån annnastans. Hos den där entusiastiska farbrorn i Solens mat till exempel. Så i kväll lagar jag Risotto al fungi. Flera påsar torkad Karl-Johan finns kvar från sommarens upplagring på Sardinien. Och man kan spela Eros Ramazzotti eller Gianna Nannini och dricka Amarone till för att göra illusionen fullkomlig.

Det låter nästan som om också slutet av januari går att uthärda med en bit god ost och en smula fantasi.

tisdag 19 januari 2010

Nya erfarenheter

Så vet man då. Jag har gjort det och därmed lagt ännu en livserfarenhet till alla övriga. En magnetkameraundersökning nämligen. Där huvudet åker in i en jättelik trumma; ungefär som en tvättmaskin på stereoider. Och därinne låter det precis som om den centrifugerar medan den jobbar. Fast i discotakt.

Resultatet, färgglada bilder av min hjärna, kunde beskådas på en plattskärm ute i kontrollrummet, men jag fick inget veta om tillståndet. Det kommer senare. Fast själva undersökningen var sövande. Så det fanns liksom inte mycket annat att göra än att stänga av alla sinnen och knoppa in ett slag.

Nu återstår i stort sett bara ryggen att undersöka men den har hittills ingen varit intresserad av. För det är väl så att olika åkommor har olika status. Ett hjärta eller en hjärna närmar sig tio poäng. En knäckt rygg däremot ligger lågt på skalan. Betraktas närmast som simulantåkomma. Inget att hysta in nobelpris för.

Men att ha konstant värk, mycket eller mera, tär på krafterna. Och man kan faktiskt inte knapra smärtstillande dag ut och dag in. Så den som verkligen vill göra en instas för mänskligheten och därmed samhället borde djupdyka i dom vanligaste åkommorna som folk söker för. Det kanske inte alls är så att de är psykosomatiska utan högst verkliga. De kanske dessutom är möjliga att fixa till om man bara bestämmer sig för att försöka.

I det sammanhanget måste jag berätta om min personliga handläggare på Försäkringskassan. F-kassan är ju en av de största slagpåsarna i medierna sen månader tillbaka. Själva helvetets filial på jorden, och kanske med viss rätt i enskilda fall. Även om mina erfarenheter är dom diametralt motsatta. Precis som med den offentliga vården är jag mäkta imponerad.

Nyss ringde Anna-Carin, som jag har haft kontakt med under hela min sjukdomstid, för att höra hur det var med mig. Hade min rygg blivit bättre, hade jag fortfarande lika ont?

Jodå, jag är igång och jobbar sen en dryg vecka, svarade jag. Hon gratulerade mig och önskade mig lycka till framöver. Och det kändes så äkta och med värme.

Jag tror att personer som Anna-Carin gör skillnad. De är varma och positiva, inte för att skylta med det utan för att de faktiskt är sådana. För att det gör deras tillvaro bättre och därmed också deras klienters eller vad det nu heter på nysvenska.

Det finns faktiskt en massa mänsklig värme där ute, utanför medievärldens polariserade offerjakt. Folk som jobbar utan att bli uppmärksammade, med att göra livet drägligare för andra. Inom vården, inom skolan, inom kyrkan.

Ja, kanske finns det till och med en och annan inom medievärlden?

måndag 18 januari 2010

Mera vårdsväng

Dags att göra vad många brukar rekommenderas: att undersöka skallen. För dom ger sig inte. Har man en gång fastnat i vårdklorna så sitter man där. Kuvert med Karolinskas blåa logga på droppar in med jämna mellanrum och nya tider och undersökningar radas upp.

Magnetkameraröntgen är det alltså idag. Riktigt varför vet jag inte men jag tror det beror på att jag tuppade av. Dom vill väl se att inte hjärnan är lika igenkläggad som hjärtat var. EEG- vs. EKG-gängen liksom. Vem vinner?

För där finns ett riktigt territorialtänkande inom vården, så mycket har jag förstått. Här sysslar vi med hjärtan! Ryggen får du ta nån annastans. Det var budskapet på Thorax efter min Solna-centrum-dipp i november. Att någon annan än min husläkare skulle bry sig om hela mig känns som en utopisk tanke.

Men jag ska inte gnälla. Så länge dom är så bra på sina respektive områden som dom är så är vi i goda händer som patienter. Det är bara det att jag vill återgå till mitt tidigare civilstånd som icke-patient. Jag tycker mig ha gjort mitt på patientfronten för åratal framåt. Fast det är kanske bara att acceptera när man hunnit så här långt på vägen mot ättestupan, att man får beställa nya visitkort med titeln proffspatient på?

lördag 16 januari 2010

Julslut

Så har då granen inlett sin förvandling till kompost. Fast den kommer att leva kvar i medvetandet länge än eftersom halva ligger kvar i kofferten på bilen i form av omfattande barrhögar. Jag har som vanligt kunnat konstatera att allt har sin tid - även julen. Nu ligger stakar och kulor förpackade i sina lådor igen och jag sitter ute på balkongen och ylar efter vår, värme och ljus.

För vargen inom mig vill värme och njutning. Söker omfamningen i flocken och morrar mot utanförskapet som det här förbannade björnriket trycker ner över mina axlar. Kylan, svärtan och ensamheten är tillvarons treenighet här uppe vid polcirkeln medan dom nere i Barcelona njuter ett glas rött tillsammans vid ett bord utefter stranden.

Inte konstigt att det brister ibland. Att huden öppnar självsprickor som svider och värker ända in i hjärteroten. Att blodet isar sig medan sagan om vår överlevnad ständigt måste berättas för att bli reell.

Än är det ett tag kvar innan det spröda spelet från islossningen spelar i natten. Men i och med att julen är utslängd är ändå en process inledd som till sist ska mynna ut i sommarnattens längtan och puls. Innan cykeln rullar vidare och ljuset åter tonas ner mot natt. Och jul.


fredag 15 januari 2010

Äntligen morron

Efter en natt av värk och sömnlöshet är den gråaste morron en välsignelse. Äntligen får man trassla sig ur sina ihopsnurrade lakan, låta hett vatten piska skinnet rött i duschen och försjunka i musik under lurar på bussen.

Det är då faan att det ska vara så svårt att bli av med sin smärta. Varenda gång som det börjar kännas lite bättre så kanar jag tillbaka och ryggen blir till ett veritabelt helvete. Det är som att jag ska ha en knäpp på nosen för att inte bli övermodig eller kaxig. För att inte ta nåt för givet och tro att jag har nåt att säga till om i tillfrisknandeprocessen.

Och i takt med att ryggen smärtar så blir bröstet allt ömmare. Det beror väl på att jag tvingas använda armmuskler och axlar på ett sätt som inte riktigt var meningen. Dom skulle ju vila så mycket som möjligt men nu har dom fått jobba mer än normalt.

Fast nu stundar helg och jag har klarat av min första arbetsvecka. Gott så, nu tar vi det från detta. Eller som den store filosofen Björn Borg brukade säga: Vi spelar en boll i taget. Inte hela matchen på en gång. Nya bollar!

torsdag 14 januari 2010

Allt! Nu!

Hedonism är filosofin som sätter njutning främst som människans mål. Och det är inte särskilt svårt att hålla med om det. Vem vill inte hellre vara rik och frisk än sjuk och fattig? Speciellt inte när mörkret ligger kompakt och kylan djupfryser både land och folk, bär och björn.

Men det finns många som säger emot. Många som anser att skuld och botgörelse är vårt sanna väsen där vi måste avstå och självpiska oss för att uppnå människovärde. Och snart infaller alla botgörares egen högtid: Fastan.

Visst kan man förhöja njutning genom att avstå. Låt bli nio gånger så smakar den tionde desto mera fågel. Men motivet blir ju ändå att avstå för att må bra i slutändan. Att få njuta alltså. Så därför är väl även den dystraste dystopiker i grunden en längtare efter något gott och mysigt. Men med aska i pannan och moln i blick.

På sextiotalet kom det till många slagord, inte minst under det turbulenta 68. Min favorit är "Allt! Nu!" Både en uppmaning och en önskan som undergångskramarna knappast nålar upp på sina anslagstavlor. För antingen man tror på en bättre värld genom att ingen har det särskilt bra eller ett paradis hinsides denna, så är det givetvis ytterst utmanande att kräva största möjliga lycka och välgång omedelbart.

Fast tänk om det gäller alla. Även självspäkarna.

För inte är väl vi - ja jag räknar mig till hedonisternas muntra skara - så själviska att vi inte bjuder in alla till festen? Allt Nu! betyder förstås Alla! Nu! Kom! Sätt er till bords! Ta för er av alla rätterna!

Men om dom inte vill då? Om dom inte mår bra om dom inte får må dåligt?

Tja, världen är fri och vi väljer våra liv. Så det är väl bara att fortsätta på den bana som känns bäst. Avstår man hellre från det som jag anser vara det goda så är det resandets ensak. Föredrar man Fanta före Amarone är det helt okej. Osaltat råris före en krämig hummersås? Självklart! Celibat före vällustigt rullande i halmen? Sure. Var och en bestämmer sin väg.

Men jag tycker mig märka att avståndstagarna gärna vill ha sällskap i sina öststatsgröna vänthallar. Vill ha support för att få färgmärka världen i grått framför mustiga pasteller. Antingen det sen gäller klimat, köttkonsumtion, genusperspektiv eller något annat. Det verkar inte räcka med ens insikt. Alla måste vara med på filten. Och det är då som jag hoppar av.

Då jag börjar vifta med hedonismens kristallglittrande flaggspel och tänder dess regnbågsskimrande ljuskronor. Sjunger högt och spelar ogenerat. Frossar medan andra håller igen. Skrattar då andra gråter eller förbannar.

Att man sen försjunker i pessimism ibland och vanmakt, förtvivlan och ilska är en helt annan sak. Man är ju bara människa. Inkonsekvent och motsägelsefull, svår att hålla på banan. Men ändå med en obändig läntan efter liv och njutning. Allt! Nu! som sagt. Särskilt Nu!

onsdag 13 januari 2010

Smärtsamt

Man lever inuti sina lägen. Glad - lessen. Dum - snäll. Kåt - blasé. Mätt - hungrig. Smärtfri - nersmärtad. Ontet som hela tiden finns där men som rör sig utefter en kurva. Lite ont, ondare, skitont.

Så när blir smärtan en vana?

Jag har haft anledning att fundera över det det senaste halvåret. Man sa mig att jag inte fick ha ont efter hjärtoperationen eftersom det bromsade upp läkningen. Och det stämmer säkert. Fast det gör faktiskt ont att såga upp sitt bröst. Därför pumpade man morfin in i kroppen på mig tills jag sa stopp.

Att stå på nosen på ett stengolv, falla handlöst, utlöser också smärta. I ryggen i mitt fall. Ondare på baksidan än på framsidan. Om bröstet var ett tryck så var ryggen ett högtryck.

Och boten? Smärtstillande.

Lättmorfin och Alvedon. Jag har käkat mer Alvedon än bröd den senaste månaden. Skulle jag följa receptet petade jag i mig åtta om dan. Nu följer jag min egen kurva så det blir två till fyra.

Men så kan man ju inte leva i längden. Livet som pillerkonsument känns inget lockande. Ändå ska man ju inte ha ont.

Så man vänjer sig. Accepterar en viss nivå av smärta som normal. Och glömmer till sist bort det helt smärtfria tillståndet.

Jag undrar hur många människor som lever med smärta. En majoritet? Inte omöjligt. För man lär sig att inte känna efter. Lägger upp det hela på en annan hyllnivå. Låter det ligga där tills det är dags för nästa uppgradering.

Men det är väl det som är livet? Smärtan ger oss erfarenhet och mognad. Inre såväl som yttre smärta. Weltsmertz såväl som skoskav. Den blir en del av levandet, en bit verklighet det bara är att acceptera. Vad än vården hävdar.

Det är bara så att den skaver medan den pågår. Bromsar in spontaniteten. Brer tungsinne över lättsinnet. Och sånt smärtar också.

tisdag 12 januari 2010

Surgubbe

Man vet att man är tillbaka när budskapen bombarderar en. Redan innan jag kommer till jobbet har jag fått fler bild- och synintryck till livs än vad morfar fick under hela sitt åttioåriga liv. Idag frågade man mig på busshållplatsen om en deg kan ersätta min terapeut. Jag skulle vilja vända på frågeställningen: Kan din terapeut ersätta en deg? I så fall så är du kannibal.

Jag vet inte när infantiliseringen startade, men mångfald har en tendens att dra åt enfald. Visst är det bra att alla får säga sitt - det kallas demokrati. Men det ställer också enorma krav på oss mottagare. Att vi tänker efter, värderar och sållar bort. Inte tar svar för givna eller litar på vilka dumheter som helst. Att vi använder hjärnan för annat än till att zappa runt tillvarons alla intill förväxling likadana valmöjligheter.

Över huvudtaget översköljs jag av svar på frågor jag aldrig skulle komma på tanken att ställa. För att dom är irrelevanta, korkade och helt enkelt fullkomligt ointressanta. Och att bara skumma rubrikerna i våra vanligaste tidningar kan göra mig tvärförbannad eftersom de så underskattar min intelligens. För det är inget oavvisligt allmänintresse att veta vem som förtalade eller tafsade på vem i ett TV-program som sändes kväll före. Den som ville veta såg nog programmet och vi andra kan väl få vara ifred?

Så jag drar luvan över ögonen och stänger ute alla oljud med hjälp av mina lurar. Där jag får bestämma låten och kan spela upp mörker och tystnad precis när jag själv vill. Och på köpet blir jag varm och slipper frysa öronen av mig, i denna iskallt omänskliga oxveckotid.

måndag 11 januari 2010

Första dagen på jobbet

Det har varit som att komma hem igen efter en lång resa. Att börja jobba efter tre månaders sjukskrivning. Allt är välbekant men ändå ovant. Koder och lösenord bortglömda. Men ansiktena är lika välbekanta som kära. Så egentligen borde man kanske vara borta oftare och längre eftersom det är så positivt med alla varma leenden, goa kramar och välvilliga välkomstord. Fast snart är det säkert vardag igen och då får man fajtas om uppmärksamheten.

Men det är förstås så att vi är gjorda för sociala sammanhang. Att gå hemma med korsorden och gnaga på knogarna är bara utfyllnad. Inte på riktigt. Även om det är kul att klura ut ordflätorna. Och vad dom anbelangar har jag nog gjort vissa framsteg. För nu löser jag DN:s enpluppare på tid och treplupparna är riktigt resonabla. Det är egentligen bara de svåra rutorna på fyrorna som fortfarande får mig att känna mig dum som en nors.

Att komma tillbaka innebär ett medvetande om tidens gång samtidigt som man blir uppmärksam på dess orörlighet. Man stormar fram utefter tidsaxeln samtidigt som man sitter fast förankrad vid basen. Ungerfär som vid fundamentet till en flaggstång som blåst ner. Där flaggan snott sig och linan gått av. Om ni förstår vad jag menar?

Näe, tänkte just det. Jag begriper det knappt själv. Men så är det med vanlighetstankarna. Dom dyker upp som lekande mörtar och simmar undan som skrämda ålar. Och det är vi ordvrängare som ska försöka beskriva sjön dom lever i. Tur att man är tillbaka igen!

söndag 10 januari 2010

Summa summarum

Detta har hänt: Den åttonde mars förra året startade jag den här bloggen, resan Mot Ättestupan. Inte för att jag kände målet som nära förestående utan mera som en möjlighet till reflektion över livet, döden och konsten att leva i medvetande om bägge. Att sen 2009 skulle bli ett år där jag kom att balansera på kanten till stupan varken anade jag eller önskade.

Men nu är det som det är och förra året var verkligen ett skitår på många vis. Men också året då jag förverkligade en av mina gamla drömmar, den om Japan. Vårresan till Solens rike infriade inte bara mina förhoppningar utan överträffade dom också. Även om det var på väg upp till ett shintotempel i Tsuwano som jag upptäckte att inte allt var som det skulle vara med min kropp. Jag trodde länge på nån sorts Japanhosta men tack vare envishet och idoghet från min husläkares sida upptäcktes den rätta diagnosen: Angina pectoris. Kärlkramp alltså.

Jag har i efterhand insett att denna målmedvetenhet från hennes sida sannolikt räddade mitt liv. Med igenkleggade kärl som stoppade upp och täppte till så var det en tidsfråga innan alla infarkters moder skulle slå till. För att den gör så fick jag syn för sägen för när min gamle vän Kenneth dog av att hans hjärta exploderade den 5 november. Ett skitår som sagt, inte bara för mig.

Men nu är det nytt och det ska inte bli skit. I morron börjar jag jobba igen efter dryga tre månaders sjukskrivning. En mer än vad jag tänkt mig, men det blir som sagt inte alltid som man tänkt sig. Ibland kärvar det till sig, man tuppar av, drabbas av svåra ryggsmärtor och blir borta ytterligare en månad.

Kunde jag nu bara övertyga min omgivning om att min död inte är nära förestående; jag ser de närmstas oro och farhågor över att jag när som helst ska rasa samman med ställda tofflor. Men jag kan försäkra om att jag ska göra vad som står i min makt för att leva vidare. Jag är inte särskilt fotbollsintresserad men vill ändå veta vilket land som blir världsmästare i Sydafrika. Och vem vinner valet i september? Det vill jag veta. Samt sådär en miljon andra grejer.

Så, here we go. Mot Ättestupan är inne på sitt andra år och jag på mitt sextionde. Och bägge fortsätter vi. Med längtan. Med nyfikenhet. Med kärlek.


onsdag 6 januari 2010

Svinotta


Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag hade tänkt mig en långpromenad i den lika vackra som svinkalla vintermorgonen. Hilda, åtta månader staffe, var nog med på planerna inledningsvis, men när hennes tassar mötte den bistra verkligheten slog de bakut. ICKE! var hennes glasklara besked.

Så nu sitter vi här i stugvärmen igen. Hon i soffhörnet. Mätt och varm. Jag framför datorn medan kaffet rinner ner genom filtret och termometern långsamt höjt sig från minus 16 till 15,5. Det går uppåt således. Och så kan det ju gå. Bara man får vara inne i värmen.


måndag 4 januari 2010

Gott nytt

Nytt år. Ny chef. Nytt hopp. Och nytt rehabdjur. Humla har blivit Hilda. Hund har blivit katt.

Kanske är det just nu bättre för mig med en hund. Jag fick visserligen motion av att jaga kissen också när hon jagade julgranskulor halv fem om morronen. Men så mycket till promenader i parken blev det inte i kattriket. Men det blir det med vovven. Och promenader är bra för den som ska rehabiliteras från hjärtsnörp till ryggskjut.

Har varit hos min kiropraktor idag. Jullovet är över både för honom och mig och jag vet inte vem som hade det jobbigast. Han med sina tuffa tummar eller jag med mina smärtande ryggfiléer. Fast precis som vanligt efter behandling så värker det faan där bak just nu. Jag vrider mig som en mask hur jag än förhåller mig till tillvaron.

Men som sagt, hoppet spirar. Om en vecka har jag jobbat min första dag på tre månader och bara det rycker upp mig. Det trodde jag knappast i höstas; jobb var det sista som då kändes positivt. Men nu, nu längtar jag. Efter mina kära arbetskamrater, efter våra kreativa möten och briljanta idéer. Och efter att sänka ner min panna i ordgröten för att söka reda i geggan. Vilket brukar gå efter ett tag.

När jag tittar i min kalender ser den visserligen ut som en sjukjournal; hela sjukvårdsapparaten verkar vila på mina späda axlar. Många tider är det som ska passas, mycket blod som ska tappas. Men jag ska försöka förlägga alla dessa tillfällen till andra tider än dom kreativa. Och på sikt tänker jag att den svenska vårdsvängen får klara sig utan min medverkan. Jag ämnar nämligen bli frisk!