fredag 29 januari 2010

Rent otroooligt!

Plötsligt slår det mig: jag lever. Det är inte alla människor som kan säga det. Faktum är att dom flesta är döda. Eller inte födda än. Men jag tillhör alltså fortfarande dom levandes skara. Vilket höstens händelser skänker mig perspektiv på som jag till fullo inte lyckats ta till mig.

Livet blir som man lägger ut det. En rad som fogas till en rad. Som skenorna till ett Märklintåg. Och i bästa fall löper ett tågset säkert och tryggt fram där uppe på rälerna utan att spåra ur.

Jag ser Thoraxhuset varje dag när jag passerar med bussen och jag försöker minnas mina känslor. Dels när jag sövdes ner, dels när jag vaknade upp. Det går hjälpligt. Men när jag vill lysa upp timmarna däremellan är det kolsvart. Det är en filmremsa som klippts bort och slängts. Som jag aldrig kommer att se eller återse.

Likadant under svimningen i Solna centum. Svart. Kol. Svart. Bortskuret och bortslängt.

Så var befinner man sig när sånt händer? Var är det som kallas JAG då strömmen är bruten och kretsarna avslagna? Existerar JAG över huvudtaget?

Rent medicinskt var jag död i ungefär 45 minuter under min operation eftersom jag var kopplad till en hjärtlungmaskin. Utan den skulle det varit finito. Alla tillvarons tofflor hade varit parkerade för gott. Vetskapen ger perspektiv på vad liv och död egentligen innebär.

För visst var jag död? Visst vet jag!

Inte fanns där ett endaste uns av medvetande då. Epikuréerna hävdar att själen dör när kroppen dör. Det läste jag härom kvällen hos Dante och omfattas man av den uppfattningen så hamnar man i helvetet, enligt författaren.

Jag fann nyutgåvan av Den gudomliga komedin i min bokhylla och fick bara en sån obändig lust att ge mig på den. Den är varken svårtuggad eller jobbigt på något vis. Tvärtom är det som att läsa en modern svensk nyckelroman där författaren namnger, hånar och pucklar på kollegor och ovänner på parnassen. Oförskämt underhållande alltså.

Att vara epikuré anses - i katolska kretsar åtminstone - vara nära besläktat med hedonismen som jag skrivit om tidigare. Man är en bejakare av det utsvävande livet och en förnekare av såväl en straffande som belönande gud. Inte särskilt konstigt att Dante, som den gode katolik han var, placerade filosofen Epikuros i sjätte kretsen.

Men jag tror han hade rätt, Epikuros. Livet omfattar både kroppen och själen och den ena är den andras förutsättning och bägge måste dom leva. Därför blir det total mörkläggning när säkringen går. Döden är komplett och omfattar alla aspekter av att vara människa.

Det där kan förstås kännas jobbigt ibland. För vem vill inte få hoppas på en fortsättning?

Ingenting hindrar mig från att göra det. Men för att riktigt förmå ta ut svängarna tycker jag ändå det är bäst att ta för sig och smaka på alla sorter som bjuds. Och i det perspektivet är det alldeles fantastiskt att ha ett före och ett efter att relatera till. Ett pre-svart och ett post-svart alltså.

Vårt behov av tröst må vara oändligt. Samtidigt är vi bara människor, bortförklaringarnas okrönta champions. Att leva med den vetskapen gör tillvaron spännande. Och alldeles otrooolig.

torsdag 28 januari 2010

Det viktiga

Ju äldre jag blir desto mer värdesätter jag vissa saker. Samtidigt skiter jag totalt i andra. Viktigast av allt är hälsan. Så när jag varit hos doktor P och fått beröm för mina provresultat skiner jag som solen. Och även om snöyran höll på att hindra mig från att alls komma dit idag, så tinade jag upp alldeles hel och hållen efteråt. Allt såg så bra ut, försäkrade hon mig.

Att bilen går igenom besiktningen, att mina barn och deras kära mår bra och att jag lyckas betala räkningarna även denna månad, är också sånt som fyller mig med välbehag. Liksom en mättad Amarone i högfotat glas.

Däremot struntar jag högaktningsfullt i stress, prestige och karriär. Och jag skrattar lika gott åt mig själv och mina tillkortakommanden som åt dom andras. Ja, kanske mer, för andra är ibland så allvarliga att jag nästan blir lite melankolisk till sinnes. Vilket befrämjar humorn.

Det kallas för livserfarenhet. Mognad. Och det kommer med åldern. Av att år läggs till år, javisst. Men också av att man lär sig koderna under resans gång. Njutningens koder. Att leva sitt liv för stunden, inte för den osäkra framtiden. Och att koncentrera sig på allt som är viktigt. Vad det sen är? Ja, det är upp till var och en att bestämma.

onsdag 27 januari 2010

Inför stormen

Man varnar oss. Sprider goda råd som: Håll er inne! Rekommenderar yllekalsingar och bunkring. Och varför? Jo, för att det är vinter. En helt normal, vanlig årstid på dessa breddgrader. En sån som vi i klimatyrseln tydligen glömt existerar. Med snö, minusgrader och hårda vindar då och då.

Märkligt. Hur kan det komma sig att vårt kollektiva minne är så kort? Eller är det bara mediefajten om nya rubriker som får oss att tro att så är fallet? För inte kan väl folk utanför tullarna, dom som är bofasta norr om Stallmästargården eller söder om IKEA vid Kungens kurva vara omedvetna om att vårt klimat är arktiskt. Kallt, mörkt och djävligt alltså. Det är nog bara vi i innerstan med varma krogar i varje kvarter som lever i den illusionen.

I alla sammanhang när något med hög livskvalitét ska visas upp och marknadsföras så är det sol,värme och kortärmat som gäller. Medan verkligheten bjuder på mörker, fukt och kyla. Vi lär vara det land i världen som konsumerar mest fritidsprylar för sommarbruk i förhållande till vårt geografiska läge. Studsmattor, swimmingpooler, solstolar, boulespel, trädgårdsmöbler etc etc.

Och nu står dom där ute i trädgårdarna, sommarprylarna. Översnöade. Medan ungarna spelar hockey på isen på poolen och gör snöänglar i studsmattorna.

Så ner med luvan över öronen och på med kalasbyxorna. För nu drar det ihop sig igen! Kaos väntar och det gör oss alla så gott, så gott.

tisdag 26 januari 2010

Gå i kloster?

Så ska jag försöka sammanfatta - eller åtminstone beskriva - mitt tillstånd under de senaste månaderna i en text för Amos påsknummer. Svårt? Visst. Omöjligt? Njae. Fast det gnager sig in under skinnet på mig. För det handlar inte om en bloggtext utan förväntas nog vara lite mer penetrerande. Tror jag i alla fall.

Tidningen kommer alltså till påsk då liv och död samverkar och möts som aldrig annars. Döden som livets förutsättning och vice versa blir så mycket tydligare då än annars. Och att ljuset återvänder och jagar undan det vidriga mörkret intensifierar bara den känslan.

Jag har som bekant funderat över framtiden för Mot Ättestupan och jag tycker nog det känns lite knepigt att fortsätta framåt enligt samma koncept. Fast det finns ju ingenting som hindrar mig från att skriva och reflektera över annat som tilldrar sig under den fortsatta färden - efter själva fallet utför branten alltså. Och det stämmer ju för övrigt med påsktemat: Uppståndelsen. Att överleva. Att leva över alla odds. Att traska vidare. Och det är också vad de senaste månaderna handlat om.

Aldrig trodde jag att jag skulle balansera så nära kanten till avgrunden som under 2009. Hur jag nu kunde vara så aningslös. För det vet ju alla att postludiumet kan intonera precis när som helst. Att det icke ges några förvarningar, inga annonser eller stolta deklarationer. Nix, det är bara ett snabbt scenbyte och så drar spelet vidare. Minus en roll i listan.

Fast det var alltså inte riktigt dags att gå i kloster för min del än. Och det är jag givetvis glad över. Så det kanske finns saker att fundera på framöver, även bloggledes? Jag har fått några stöttande mejl -TACK! - som ber mig fortsätta och det kanske jag gör. Åtminstone tills klostret kallar i alla fall.


måndag 25 januari 2010

Och sen då?

Med två arbetsveckor fullbordade går jag nu in i den tredje. Och allt är precis som förr. Förutom ärren på min kropp och medvetandet om att om en dryg månad är jag framme. Vid ättestupan. Målet? Nja, snarare en hållplats kanske.

För vad händer sen? Det här bloggandet var bara tänkt att hålla på under ett år: det sista på femtiotalet. Sen skulle det vara över. Nåt annat kanske får ta vid. Men vad?

Jag vet inte ens om jag ska fortsätta. Fast jag måste medge att det blivit en rätt trevlig vana att prata av mig en stund. Både med mig själv och med dig. Så kanske fortsätter jag med det. Men under vilken form?

Ideéer och tankar i den vägen mottages tacksamt. Fast eftersom jag inte har någon kommentarfunktion här så får man mejla mig: goran.tonstrom@gmail.com

Jag ser fram mot intressanta uppslag och idéer. Så SHOOT!

fredag 22 januari 2010

Värkningslös

Idag vaknade jag utan värk. Och igår kväll somnade jag värkfri. Anar ni hur det känns? Vet någon vilken outsäglig lättnad det är att släppa på spänningen och bara våga vara? Det känns som om det är eoner sen sist men det är inte ens två månader.

Min ex-kiropraktor gjorde ett imponerande jobb igår. Han bearbetade mina entrecoter med fasta tummar medan jag kved och vred mig. Men det gjorde nytta. Redan när jag reste mig från behandlingsbänken kände jag mig annorlunda. Något hade släppt. Något hade lättat.

Inte för att jag rör mig med någon större grace. Glider pantersmidigt genom tillvaron. Men jag förmår gå utan att det ser ut som om jag gjort på mig. Och jag törs till och med sträcka mig efter klockan på nattduksbordet och behöver inte längre falla på knä för att plocka upp den.

Och nu är det fredag och då är det helg. Vilket betyder möjlighet till gående i Hagaparken. Trots is, snö och modd. Dessutom är januari snart historia och i mars blir det ljusare om mornarna. Kan framtiden se bättre ut?

torsdag 21 januari 2010

Vad skulle bevisas?

Tålamod. Mod att tåla. Ord betyder sånt som man inte alltid reflekterar över. För man bara säger dom, slänger ur sig dom, utan att ägna dom en tanke. Fast mod att tåla är egentligen värda tankar. Bra tankar. Att det krävs mod att stå ut till exempel. Att inte kasta in handdukar eller placera ut tofflor här och där. Att leva på kort sagt.

För livet rasar så lätt ner i en grop. Marken skälver till och så börjar allt om. Hoppet och glädjen får en snyting och man hukar utmattad, tillbaka på ruta ett.

Jag är så hjärtinnerligen trött på sjukdom och vård. Känner för att spy bara vid blotta åsynen av en vit rock eller landstingslogga. Vill inte va me' i laget längre utan lira solo på nån solig paradisö där ingen kan bli sjuk och där döden på sin höjd är en intressant teori.

Alla goda tankar dock till min kiropraktor. Även om han nu sviker och drar utomlands för att vidareutbilda sig. Hans tummar var formade av sten idag när de knådade mina muskler, rätt obarmhärtigt. Så ont, ont - men så gott.

Å andra sidan finns det nån sorts impulser som reglerar hjärtslagen, pumpförmågan. Dom går att se och mäta med EKG. Dom har ett namn fast det är så komplicerat att det kommer jag inte ihåg.

Tre impulser ska det vara normalt sett. Jag har tydligen en som funkar. Det är inte farligt men i sådana lägen brukar man operera in en pacemaker, förklarade expertdoktorn igår. Annars kan man tuppa av, svimma och få åka ambulans. Nämligen.

Jag kände ett enda stort, obstinat NEJ! Jag vill inte! NEJ! NEJ! NEJ!

Och under över alla under: Näe, då gör vi inte det då.

Det är väl det som är patientmakt! Kunden har alltid rätt! Så tills vidare fortsätter projekt blodsockerfall vara förklaring till min avtuppning i Solna centrum den 28 november. Tills annat bevisas alltså.

Och jag knaprar vidare på alla mina piller och blir bättre och bättre för varje morgondag som randas. Vilket väl antagligen var det som skulle bevisas.

onsdag 20 januari 2010

Lika lika

Vi är inne i enformighetens tidevarv. Slutet av januari och inget hopp i sikte på månader. Och det enda SMHI lovar är mer snö och kallare vindar. Så det gäller att lysa själv och försöka skapa värme omkring sig. Vilket förstås inte är så lätt när det ständigt snöar och blåser kallare. Både ute och inne.

Fast man kan alltid ge sig själv lite fantasifulla föreställningar. Låtsas att man är nån annan nån annnastans. Hos den där entusiastiska farbrorn i Solens mat till exempel. Så i kväll lagar jag Risotto al fungi. Flera påsar torkad Karl-Johan finns kvar från sommarens upplagring på Sardinien. Och man kan spela Eros Ramazzotti eller Gianna Nannini och dricka Amarone till för att göra illusionen fullkomlig.

Det låter nästan som om också slutet av januari går att uthärda med en bit god ost och en smula fantasi.

tisdag 19 januari 2010

Nya erfarenheter

Så vet man då. Jag har gjort det och därmed lagt ännu en livserfarenhet till alla övriga. En magnetkameraundersökning nämligen. Där huvudet åker in i en jättelik trumma; ungefär som en tvättmaskin på stereoider. Och därinne låter det precis som om den centrifugerar medan den jobbar. Fast i discotakt.

Resultatet, färgglada bilder av min hjärna, kunde beskådas på en plattskärm ute i kontrollrummet, men jag fick inget veta om tillståndet. Det kommer senare. Fast själva undersökningen var sövande. Så det fanns liksom inte mycket annat att göra än att stänga av alla sinnen och knoppa in ett slag.

Nu återstår i stort sett bara ryggen att undersöka men den har hittills ingen varit intresserad av. För det är väl så att olika åkommor har olika status. Ett hjärta eller en hjärna närmar sig tio poäng. En knäckt rygg däremot ligger lågt på skalan. Betraktas närmast som simulantåkomma. Inget att hysta in nobelpris för.

Men att ha konstant värk, mycket eller mera, tär på krafterna. Och man kan faktiskt inte knapra smärtstillande dag ut och dag in. Så den som verkligen vill göra en instas för mänskligheten och därmed samhället borde djupdyka i dom vanligaste åkommorna som folk söker för. Det kanske inte alls är så att de är psykosomatiska utan högst verkliga. De kanske dessutom är möjliga att fixa till om man bara bestämmer sig för att försöka.

I det sammanhanget måste jag berätta om min personliga handläggare på Försäkringskassan. F-kassan är ju en av de största slagpåsarna i medierna sen månader tillbaka. Själva helvetets filial på jorden, och kanske med viss rätt i enskilda fall. Även om mina erfarenheter är dom diametralt motsatta. Precis som med den offentliga vården är jag mäkta imponerad.

Nyss ringde Anna-Carin, som jag har haft kontakt med under hela min sjukdomstid, för att höra hur det var med mig. Hade min rygg blivit bättre, hade jag fortfarande lika ont?

Jodå, jag är igång och jobbar sen en dryg vecka, svarade jag. Hon gratulerade mig och önskade mig lycka till framöver. Och det kändes så äkta och med värme.

Jag tror att personer som Anna-Carin gör skillnad. De är varma och positiva, inte för att skylta med det utan för att de faktiskt är sådana. För att det gör deras tillvaro bättre och därmed också deras klienters eller vad det nu heter på nysvenska.

Det finns faktiskt en massa mänsklig värme där ute, utanför medievärldens polariserade offerjakt. Folk som jobbar utan att bli uppmärksammade, med att göra livet drägligare för andra. Inom vården, inom skolan, inom kyrkan.

Ja, kanske finns det till och med en och annan inom medievärlden?

måndag 18 januari 2010

Mera vårdsväng

Dags att göra vad många brukar rekommenderas: att undersöka skallen. För dom ger sig inte. Har man en gång fastnat i vårdklorna så sitter man där. Kuvert med Karolinskas blåa logga på droppar in med jämna mellanrum och nya tider och undersökningar radas upp.

Magnetkameraröntgen är det alltså idag. Riktigt varför vet jag inte men jag tror det beror på att jag tuppade av. Dom vill väl se att inte hjärnan är lika igenkläggad som hjärtat var. EEG- vs. EKG-gängen liksom. Vem vinner?

För där finns ett riktigt territorialtänkande inom vården, så mycket har jag förstått. Här sysslar vi med hjärtan! Ryggen får du ta nån annastans. Det var budskapet på Thorax efter min Solna-centrum-dipp i november. Att någon annan än min husläkare skulle bry sig om hela mig känns som en utopisk tanke.

Men jag ska inte gnälla. Så länge dom är så bra på sina respektive områden som dom är så är vi i goda händer som patienter. Det är bara det att jag vill återgå till mitt tidigare civilstånd som icke-patient. Jag tycker mig ha gjort mitt på patientfronten för åratal framåt. Fast det är kanske bara att acceptera när man hunnit så här långt på vägen mot ättestupan, att man får beställa nya visitkort med titeln proffspatient på?

lördag 16 januari 2010

Julslut

Så har då granen inlett sin förvandling till kompost. Fast den kommer att leva kvar i medvetandet länge än eftersom halva ligger kvar i kofferten på bilen i form av omfattande barrhögar. Jag har som vanligt kunnat konstatera att allt har sin tid - även julen. Nu ligger stakar och kulor förpackade i sina lådor igen och jag sitter ute på balkongen och ylar efter vår, värme och ljus.

För vargen inom mig vill värme och njutning. Söker omfamningen i flocken och morrar mot utanförskapet som det här förbannade björnriket trycker ner över mina axlar. Kylan, svärtan och ensamheten är tillvarons treenighet här uppe vid polcirkeln medan dom nere i Barcelona njuter ett glas rött tillsammans vid ett bord utefter stranden.

Inte konstigt att det brister ibland. Att huden öppnar självsprickor som svider och värker ända in i hjärteroten. Att blodet isar sig medan sagan om vår överlevnad ständigt måste berättas för att bli reell.

Än är det ett tag kvar innan det spröda spelet från islossningen spelar i natten. Men i och med att julen är utslängd är ändå en process inledd som till sist ska mynna ut i sommarnattens längtan och puls. Innan cykeln rullar vidare och ljuset åter tonas ner mot natt. Och jul.


fredag 15 januari 2010

Äntligen morron

Efter en natt av värk och sömnlöshet är den gråaste morron en välsignelse. Äntligen får man trassla sig ur sina ihopsnurrade lakan, låta hett vatten piska skinnet rött i duschen och försjunka i musik under lurar på bussen.

Det är då faan att det ska vara så svårt att bli av med sin smärta. Varenda gång som det börjar kännas lite bättre så kanar jag tillbaka och ryggen blir till ett veritabelt helvete. Det är som att jag ska ha en knäpp på nosen för att inte bli övermodig eller kaxig. För att inte ta nåt för givet och tro att jag har nåt att säga till om i tillfrisknandeprocessen.

Och i takt med att ryggen smärtar så blir bröstet allt ömmare. Det beror väl på att jag tvingas använda armmuskler och axlar på ett sätt som inte riktigt var meningen. Dom skulle ju vila så mycket som möjligt men nu har dom fått jobba mer än normalt.

Fast nu stundar helg och jag har klarat av min första arbetsvecka. Gott så, nu tar vi det från detta. Eller som den store filosofen Björn Borg brukade säga: Vi spelar en boll i taget. Inte hela matchen på en gång. Nya bollar!

torsdag 14 januari 2010

Allt! Nu!

Hedonism är filosofin som sätter njutning främst som människans mål. Och det är inte särskilt svårt att hålla med om det. Vem vill inte hellre vara rik och frisk än sjuk och fattig? Speciellt inte när mörkret ligger kompakt och kylan djupfryser både land och folk, bär och björn.

Men det finns många som säger emot. Många som anser att skuld och botgörelse är vårt sanna väsen där vi måste avstå och självpiska oss för att uppnå människovärde. Och snart infaller alla botgörares egen högtid: Fastan.

Visst kan man förhöja njutning genom att avstå. Låt bli nio gånger så smakar den tionde desto mera fågel. Men motivet blir ju ändå att avstå för att må bra i slutändan. Att få njuta alltså. Så därför är väl även den dystraste dystopiker i grunden en längtare efter något gott och mysigt. Men med aska i pannan och moln i blick.

På sextiotalet kom det till många slagord, inte minst under det turbulenta 68. Min favorit är "Allt! Nu!" Både en uppmaning och en önskan som undergångskramarna knappast nålar upp på sina anslagstavlor. För antingen man tror på en bättre värld genom att ingen har det särskilt bra eller ett paradis hinsides denna, så är det givetvis ytterst utmanande att kräva största möjliga lycka och välgång omedelbart.

Fast tänk om det gäller alla. Även självspäkarna.

För inte är väl vi - ja jag räknar mig till hedonisternas muntra skara - så själviska att vi inte bjuder in alla till festen? Allt Nu! betyder förstås Alla! Nu! Kom! Sätt er till bords! Ta för er av alla rätterna!

Men om dom inte vill då? Om dom inte mår bra om dom inte får må dåligt?

Tja, världen är fri och vi väljer våra liv. Så det är väl bara att fortsätta på den bana som känns bäst. Avstår man hellre från det som jag anser vara det goda så är det resandets ensak. Föredrar man Fanta före Amarone är det helt okej. Osaltat råris före en krämig hummersås? Självklart! Celibat före vällustigt rullande i halmen? Sure. Var och en bestämmer sin väg.

Men jag tycker mig märka att avståndstagarna gärna vill ha sällskap i sina öststatsgröna vänthallar. Vill ha support för att få färgmärka världen i grått framför mustiga pasteller. Antingen det sen gäller klimat, köttkonsumtion, genusperspektiv eller något annat. Det verkar inte räcka med ens insikt. Alla måste vara med på filten. Och det är då som jag hoppar av.

Då jag börjar vifta med hedonismens kristallglittrande flaggspel och tänder dess regnbågsskimrande ljuskronor. Sjunger högt och spelar ogenerat. Frossar medan andra håller igen. Skrattar då andra gråter eller förbannar.

Att man sen försjunker i pessimism ibland och vanmakt, förtvivlan och ilska är en helt annan sak. Man är ju bara människa. Inkonsekvent och motsägelsefull, svår att hålla på banan. Men ändå med en obändig läntan efter liv och njutning. Allt! Nu! som sagt. Särskilt Nu!

onsdag 13 januari 2010

Smärtsamt

Man lever inuti sina lägen. Glad - lessen. Dum - snäll. Kåt - blasé. Mätt - hungrig. Smärtfri - nersmärtad. Ontet som hela tiden finns där men som rör sig utefter en kurva. Lite ont, ondare, skitont.

Så när blir smärtan en vana?

Jag har haft anledning att fundera över det det senaste halvåret. Man sa mig att jag inte fick ha ont efter hjärtoperationen eftersom det bromsade upp läkningen. Och det stämmer säkert. Fast det gör faktiskt ont att såga upp sitt bröst. Därför pumpade man morfin in i kroppen på mig tills jag sa stopp.

Att stå på nosen på ett stengolv, falla handlöst, utlöser också smärta. I ryggen i mitt fall. Ondare på baksidan än på framsidan. Om bröstet var ett tryck så var ryggen ett högtryck.

Och boten? Smärtstillande.

Lättmorfin och Alvedon. Jag har käkat mer Alvedon än bröd den senaste månaden. Skulle jag följa receptet petade jag i mig åtta om dan. Nu följer jag min egen kurva så det blir två till fyra.

Men så kan man ju inte leva i längden. Livet som pillerkonsument känns inget lockande. Ändå ska man ju inte ha ont.

Så man vänjer sig. Accepterar en viss nivå av smärta som normal. Och glömmer till sist bort det helt smärtfria tillståndet.

Jag undrar hur många människor som lever med smärta. En majoritet? Inte omöjligt. För man lär sig att inte känna efter. Lägger upp det hela på en annan hyllnivå. Låter det ligga där tills det är dags för nästa uppgradering.

Men det är väl det som är livet? Smärtan ger oss erfarenhet och mognad. Inre såväl som yttre smärta. Weltsmertz såväl som skoskav. Den blir en del av levandet, en bit verklighet det bara är att acceptera. Vad än vården hävdar.

Det är bara så att den skaver medan den pågår. Bromsar in spontaniteten. Brer tungsinne över lättsinnet. Och sånt smärtar också.

tisdag 12 januari 2010

Surgubbe

Man vet att man är tillbaka när budskapen bombarderar en. Redan innan jag kommer till jobbet har jag fått fler bild- och synintryck till livs än vad morfar fick under hela sitt åttioåriga liv. Idag frågade man mig på busshållplatsen om en deg kan ersätta min terapeut. Jag skulle vilja vända på frågeställningen: Kan din terapeut ersätta en deg? I så fall så är du kannibal.

Jag vet inte när infantiliseringen startade, men mångfald har en tendens att dra åt enfald. Visst är det bra att alla får säga sitt - det kallas demokrati. Men det ställer också enorma krav på oss mottagare. Att vi tänker efter, värderar och sållar bort. Inte tar svar för givna eller litar på vilka dumheter som helst. Att vi använder hjärnan för annat än till att zappa runt tillvarons alla intill förväxling likadana valmöjligheter.

Över huvudtaget översköljs jag av svar på frågor jag aldrig skulle komma på tanken att ställa. För att dom är irrelevanta, korkade och helt enkelt fullkomligt ointressanta. Och att bara skumma rubrikerna i våra vanligaste tidningar kan göra mig tvärförbannad eftersom de så underskattar min intelligens. För det är inget oavvisligt allmänintresse att veta vem som förtalade eller tafsade på vem i ett TV-program som sändes kväll före. Den som ville veta såg nog programmet och vi andra kan väl få vara ifred?

Så jag drar luvan över ögonen och stänger ute alla oljud med hjälp av mina lurar. Där jag får bestämma låten och kan spela upp mörker och tystnad precis när jag själv vill. Och på köpet blir jag varm och slipper frysa öronen av mig, i denna iskallt omänskliga oxveckotid.

måndag 11 januari 2010

Första dagen på jobbet

Det har varit som att komma hem igen efter en lång resa. Att börja jobba efter tre månaders sjukskrivning. Allt är välbekant men ändå ovant. Koder och lösenord bortglömda. Men ansiktena är lika välbekanta som kära. Så egentligen borde man kanske vara borta oftare och längre eftersom det är så positivt med alla varma leenden, goa kramar och välvilliga välkomstord. Fast snart är det säkert vardag igen och då får man fajtas om uppmärksamheten.

Men det är förstås så att vi är gjorda för sociala sammanhang. Att gå hemma med korsorden och gnaga på knogarna är bara utfyllnad. Inte på riktigt. Även om det är kul att klura ut ordflätorna. Och vad dom anbelangar har jag nog gjort vissa framsteg. För nu löser jag DN:s enpluppare på tid och treplupparna är riktigt resonabla. Det är egentligen bara de svåra rutorna på fyrorna som fortfarande får mig att känna mig dum som en nors.

Att komma tillbaka innebär ett medvetande om tidens gång samtidigt som man blir uppmärksam på dess orörlighet. Man stormar fram utefter tidsaxeln samtidigt som man sitter fast förankrad vid basen. Ungerfär som vid fundamentet till en flaggstång som blåst ner. Där flaggan snott sig och linan gått av. Om ni förstår vad jag menar?

Näe, tänkte just det. Jag begriper det knappt själv. Men så är det med vanlighetstankarna. Dom dyker upp som lekande mörtar och simmar undan som skrämda ålar. Och det är vi ordvrängare som ska försöka beskriva sjön dom lever i. Tur att man är tillbaka igen!

söndag 10 januari 2010

Summa summarum

Detta har hänt: Den åttonde mars förra året startade jag den här bloggen, resan Mot Ättestupan. Inte för att jag kände målet som nära förestående utan mera som en möjlighet till reflektion över livet, döden och konsten att leva i medvetande om bägge. Att sen 2009 skulle bli ett år där jag kom att balansera på kanten till stupan varken anade jag eller önskade.

Men nu är det som det är och förra året var verkligen ett skitår på många vis. Men också året då jag förverkligade en av mina gamla drömmar, den om Japan. Vårresan till Solens rike infriade inte bara mina förhoppningar utan överträffade dom också. Även om det var på väg upp till ett shintotempel i Tsuwano som jag upptäckte att inte allt var som det skulle vara med min kropp. Jag trodde länge på nån sorts Japanhosta men tack vare envishet och idoghet från min husläkares sida upptäcktes den rätta diagnosen: Angina pectoris. Kärlkramp alltså.

Jag har i efterhand insett att denna målmedvetenhet från hennes sida sannolikt räddade mitt liv. Med igenkleggade kärl som stoppade upp och täppte till så var det en tidsfråga innan alla infarkters moder skulle slå till. För att den gör så fick jag syn för sägen för när min gamle vän Kenneth dog av att hans hjärta exploderade den 5 november. Ett skitår som sagt, inte bara för mig.

Men nu är det nytt och det ska inte bli skit. I morron börjar jag jobba igen efter dryga tre månaders sjukskrivning. En mer än vad jag tänkt mig, men det blir som sagt inte alltid som man tänkt sig. Ibland kärvar det till sig, man tuppar av, drabbas av svåra ryggsmärtor och blir borta ytterligare en månad.

Kunde jag nu bara övertyga min omgivning om att min död inte är nära förestående; jag ser de närmstas oro och farhågor över att jag när som helst ska rasa samman med ställda tofflor. Men jag kan försäkra om att jag ska göra vad som står i min makt för att leva vidare. Jag är inte särskilt fotbollsintresserad men vill ändå veta vilket land som blir världsmästare i Sydafrika. Och vem vinner valet i september? Det vill jag veta. Samt sådär en miljon andra grejer.

Så, here we go. Mot Ättestupan är inne på sitt andra år och jag på mitt sextionde. Och bägge fortsätter vi. Med längtan. Med nyfikenhet. Med kärlek.


onsdag 6 januari 2010

Svinotta


Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag hade tänkt mig en långpromenad i den lika vackra som svinkalla vintermorgonen. Hilda, åtta månader staffe, var nog med på planerna inledningsvis, men när hennes tassar mötte den bistra verkligheten slog de bakut. ICKE! var hennes glasklara besked.

Så nu sitter vi här i stugvärmen igen. Hon i soffhörnet. Mätt och varm. Jag framför datorn medan kaffet rinner ner genom filtret och termometern långsamt höjt sig från minus 16 till 15,5. Det går uppåt således. Och så kan det ju gå. Bara man får vara inne i värmen.


måndag 4 januari 2010

Gott nytt

Nytt år. Ny chef. Nytt hopp. Och nytt rehabdjur. Humla har blivit Hilda. Hund har blivit katt.

Kanske är det just nu bättre för mig med en hund. Jag fick visserligen motion av att jaga kissen också när hon jagade julgranskulor halv fem om morronen. Men så mycket till promenader i parken blev det inte i kattriket. Men det blir det med vovven. Och promenader är bra för den som ska rehabiliteras från hjärtsnörp till ryggskjut.

Har varit hos min kiropraktor idag. Jullovet är över både för honom och mig och jag vet inte vem som hade det jobbigast. Han med sina tuffa tummar eller jag med mina smärtande ryggfiléer. Fast precis som vanligt efter behandling så värker det faan där bak just nu. Jag vrider mig som en mask hur jag än förhåller mig till tillvaron.

Men som sagt, hoppet spirar. Om en vecka har jag jobbat min första dag på tre månader och bara det rycker upp mig. Det trodde jag knappast i höstas; jobb var det sista som då kändes positivt. Men nu, nu längtar jag. Efter mina kära arbetskamrater, efter våra kreativa möten och briljanta idéer. Och efter att sänka ner min panna i ordgröten för att söka reda i geggan. Vilket brukar gå efter ett tag.

När jag tittar i min kalender ser den visserligen ut som en sjukjournal; hela sjukvårdsapparaten verkar vila på mina späda axlar. Många tider är det som ska passas, mycket blod som ska tappas. Men jag ska försöka förlägga alla dessa tillfällen till andra tider än dom kreativa. Och på sikt tänker jag att den svenska vårdsvängen får klara sig utan min medverkan. Jag ämnar nämligen bli frisk!