torsdag 14 januari 2010

Allt! Nu!

Hedonism är filosofin som sätter njutning främst som människans mål. Och det är inte särskilt svårt att hålla med om det. Vem vill inte hellre vara rik och frisk än sjuk och fattig? Speciellt inte när mörkret ligger kompakt och kylan djupfryser både land och folk, bär och björn.

Men det finns många som säger emot. Många som anser att skuld och botgörelse är vårt sanna väsen där vi måste avstå och självpiska oss för att uppnå människovärde. Och snart infaller alla botgörares egen högtid: Fastan.

Visst kan man förhöja njutning genom att avstå. Låt bli nio gånger så smakar den tionde desto mera fågel. Men motivet blir ju ändå att avstå för att må bra i slutändan. Att få njuta alltså. Så därför är väl även den dystraste dystopiker i grunden en längtare efter något gott och mysigt. Men med aska i pannan och moln i blick.

På sextiotalet kom det till många slagord, inte minst under det turbulenta 68. Min favorit är "Allt! Nu!" Både en uppmaning och en önskan som undergångskramarna knappast nålar upp på sina anslagstavlor. För antingen man tror på en bättre värld genom att ingen har det särskilt bra eller ett paradis hinsides denna, så är det givetvis ytterst utmanande att kräva största möjliga lycka och välgång omedelbart.

Fast tänk om det gäller alla. Även självspäkarna.

För inte är väl vi - ja jag räknar mig till hedonisternas muntra skara - så själviska att vi inte bjuder in alla till festen? Allt Nu! betyder förstås Alla! Nu! Kom! Sätt er till bords! Ta för er av alla rätterna!

Men om dom inte vill då? Om dom inte mår bra om dom inte får må dåligt?

Tja, världen är fri och vi väljer våra liv. Så det är väl bara att fortsätta på den bana som känns bäst. Avstår man hellre från det som jag anser vara det goda så är det resandets ensak. Föredrar man Fanta före Amarone är det helt okej. Osaltat råris före en krämig hummersås? Självklart! Celibat före vällustigt rullande i halmen? Sure. Var och en bestämmer sin väg.

Men jag tycker mig märka att avståndstagarna gärna vill ha sällskap i sina öststatsgröna vänthallar. Vill ha support för att få färgmärka världen i grått framför mustiga pasteller. Antingen det sen gäller klimat, köttkonsumtion, genusperspektiv eller något annat. Det verkar inte räcka med ens insikt. Alla måste vara med på filten. Och det är då som jag hoppar av.

Då jag börjar vifta med hedonismens kristallglittrande flaggspel och tänder dess regnbågsskimrande ljuskronor. Sjunger högt och spelar ogenerat. Frossar medan andra håller igen. Skrattar då andra gråter eller förbannar.

Att man sen försjunker i pessimism ibland och vanmakt, förtvivlan och ilska är en helt annan sak. Man är ju bara människa. Inkonsekvent och motsägelsefull, svår att hålla på banan. Men ändå med en obändig läntan efter liv och njutning. Allt! Nu! som sagt. Särskilt Nu!