måndag 11 januari 2010

Första dagen på jobbet

Det har varit som att komma hem igen efter en lång resa. Att börja jobba efter tre månaders sjukskrivning. Allt är välbekant men ändå ovant. Koder och lösenord bortglömda. Men ansiktena är lika välbekanta som kära. Så egentligen borde man kanske vara borta oftare och längre eftersom det är så positivt med alla varma leenden, goa kramar och välvilliga välkomstord. Fast snart är det säkert vardag igen och då får man fajtas om uppmärksamheten.

Men det är förstås så att vi är gjorda för sociala sammanhang. Att gå hemma med korsorden och gnaga på knogarna är bara utfyllnad. Inte på riktigt. Även om det är kul att klura ut ordflätorna. Och vad dom anbelangar har jag nog gjort vissa framsteg. För nu löser jag DN:s enpluppare på tid och treplupparna är riktigt resonabla. Det är egentligen bara de svåra rutorna på fyrorna som fortfarande får mig att känna mig dum som en nors.

Att komma tillbaka innebär ett medvetande om tidens gång samtidigt som man blir uppmärksam på dess orörlighet. Man stormar fram utefter tidsaxeln samtidigt som man sitter fast förankrad vid basen. Ungerfär som vid fundamentet till en flaggstång som blåst ner. Där flaggan snott sig och linan gått av. Om ni förstår vad jag menar?

Näe, tänkte just det. Jag begriper det knappt själv. Men så är det med vanlighetstankarna. Dom dyker upp som lekande mörtar och simmar undan som skrämda ålar. Och det är vi ordvrängare som ska försöka beskriva sjön dom lever i. Tur att man är tillbaka igen!