tisdag 26 januari 2010

Gå i kloster?

Så ska jag försöka sammanfatta - eller åtminstone beskriva - mitt tillstånd under de senaste månaderna i en text för Amos påsknummer. Svårt? Visst. Omöjligt? Njae. Fast det gnager sig in under skinnet på mig. För det handlar inte om en bloggtext utan förväntas nog vara lite mer penetrerande. Tror jag i alla fall.

Tidningen kommer alltså till påsk då liv och död samverkar och möts som aldrig annars. Döden som livets förutsättning och vice versa blir så mycket tydligare då än annars. Och att ljuset återvänder och jagar undan det vidriga mörkret intensifierar bara den känslan.

Jag har som bekant funderat över framtiden för Mot Ättestupan och jag tycker nog det känns lite knepigt att fortsätta framåt enligt samma koncept. Fast det finns ju ingenting som hindrar mig från att skriva och reflektera över annat som tilldrar sig under den fortsatta färden - efter själva fallet utför branten alltså. Och det stämmer ju för övrigt med påsktemat: Uppståndelsen. Att överleva. Att leva över alla odds. Att traska vidare. Och det är också vad de senaste månaderna handlat om.

Aldrig trodde jag att jag skulle balansera så nära kanten till avgrunden som under 2009. Hur jag nu kunde vara så aningslös. För det vet ju alla att postludiumet kan intonera precis när som helst. Att det icke ges några förvarningar, inga annonser eller stolta deklarationer. Nix, det är bara ett snabbt scenbyte och så drar spelet vidare. Minus en roll i listan.

Fast det var alltså inte riktigt dags att gå i kloster för min del än. Och det är jag givetvis glad över. Så det kanske finns saker att fundera på framöver, även bloggledes? Jag har fått några stöttande mejl -TACK! - som ber mig fortsätta och det kanske jag gör. Åtminstone tills klostret kallar i alla fall.