måndag 4 januari 2010

Gott nytt

Nytt år. Ny chef. Nytt hopp. Och nytt rehabdjur. Humla har blivit Hilda. Hund har blivit katt.

Kanske är det just nu bättre för mig med en hund. Jag fick visserligen motion av att jaga kissen också när hon jagade julgranskulor halv fem om morronen. Men så mycket till promenader i parken blev det inte i kattriket. Men det blir det med vovven. Och promenader är bra för den som ska rehabiliteras från hjärtsnörp till ryggskjut.

Har varit hos min kiropraktor idag. Jullovet är över både för honom och mig och jag vet inte vem som hade det jobbigast. Han med sina tuffa tummar eller jag med mina smärtande ryggfiléer. Fast precis som vanligt efter behandling så värker det faan där bak just nu. Jag vrider mig som en mask hur jag än förhåller mig till tillvaron.

Men som sagt, hoppet spirar. Om en vecka har jag jobbat min första dag på tre månader och bara det rycker upp mig. Det trodde jag knappast i höstas; jobb var det sista som då kändes positivt. Men nu, nu längtar jag. Efter mina kära arbetskamrater, efter våra kreativa möten och briljanta idéer. Och efter att sänka ner min panna i ordgröten för att söka reda i geggan. Vilket brukar gå efter ett tag.

När jag tittar i min kalender ser den visserligen ut som en sjukjournal; hela sjukvårdsapparaten verkar vila på mina späda axlar. Många tider är det som ska passas, mycket blod som ska tappas. Men jag ska försöka förlägga alla dessa tillfällen till andra tider än dom kreativa. Och på sikt tänker jag att den svenska vårdsvängen får klara sig utan min medverkan. Jag ämnar nämligen bli frisk!