tisdag 19 januari 2010

Nya erfarenheter

Så vet man då. Jag har gjort det och därmed lagt ännu en livserfarenhet till alla övriga. En magnetkameraundersökning nämligen. Där huvudet åker in i en jättelik trumma; ungefär som en tvättmaskin på stereoider. Och därinne låter det precis som om den centrifugerar medan den jobbar. Fast i discotakt.

Resultatet, färgglada bilder av min hjärna, kunde beskådas på en plattskärm ute i kontrollrummet, men jag fick inget veta om tillståndet. Det kommer senare. Fast själva undersökningen var sövande. Så det fanns liksom inte mycket annat att göra än att stänga av alla sinnen och knoppa in ett slag.

Nu återstår i stort sett bara ryggen att undersöka men den har hittills ingen varit intresserad av. För det är väl så att olika åkommor har olika status. Ett hjärta eller en hjärna närmar sig tio poäng. En knäckt rygg däremot ligger lågt på skalan. Betraktas närmast som simulantåkomma. Inget att hysta in nobelpris för.

Men att ha konstant värk, mycket eller mera, tär på krafterna. Och man kan faktiskt inte knapra smärtstillande dag ut och dag in. Så den som verkligen vill göra en instas för mänskligheten och därmed samhället borde djupdyka i dom vanligaste åkommorna som folk söker för. Det kanske inte alls är så att de är psykosomatiska utan högst verkliga. De kanske dessutom är möjliga att fixa till om man bara bestämmer sig för att försöka.

I det sammanhanget måste jag berätta om min personliga handläggare på Försäkringskassan. F-kassan är ju en av de största slagpåsarna i medierna sen månader tillbaka. Själva helvetets filial på jorden, och kanske med viss rätt i enskilda fall. Även om mina erfarenheter är dom diametralt motsatta. Precis som med den offentliga vården är jag mäkta imponerad.

Nyss ringde Anna-Carin, som jag har haft kontakt med under hela min sjukdomstid, för att höra hur det var med mig. Hade min rygg blivit bättre, hade jag fortfarande lika ont?

Jodå, jag är igång och jobbar sen en dryg vecka, svarade jag. Hon gratulerade mig och önskade mig lycka till framöver. Och det kändes så äkta och med värme.

Jag tror att personer som Anna-Carin gör skillnad. De är varma och positiva, inte för att skylta med det utan för att de faktiskt är sådana. För att det gör deras tillvaro bättre och därmed också deras klienters eller vad det nu heter på nysvenska.

Det finns faktiskt en massa mänsklig värme där ute, utanför medievärldens polariserade offerjakt. Folk som jobbar utan att bli uppmärksammade, med att göra livet drägligare för andra. Inom vården, inom skolan, inom kyrkan.

Ja, kanske finns det till och med en och annan inom medievärlden?