fredag 29 januari 2010

Rent otroooligt!

Plötsligt slår det mig: jag lever. Det är inte alla människor som kan säga det. Faktum är att dom flesta är döda. Eller inte födda än. Men jag tillhör alltså fortfarande dom levandes skara. Vilket höstens händelser skänker mig perspektiv på som jag till fullo inte lyckats ta till mig.

Livet blir som man lägger ut det. En rad som fogas till en rad. Som skenorna till ett Märklintåg. Och i bästa fall löper ett tågset säkert och tryggt fram där uppe på rälerna utan att spåra ur.

Jag ser Thoraxhuset varje dag när jag passerar med bussen och jag försöker minnas mina känslor. Dels när jag sövdes ner, dels när jag vaknade upp. Det går hjälpligt. Men när jag vill lysa upp timmarna däremellan är det kolsvart. Det är en filmremsa som klippts bort och slängts. Som jag aldrig kommer att se eller återse.

Likadant under svimningen i Solna centum. Svart. Kol. Svart. Bortskuret och bortslängt.

Så var befinner man sig när sånt händer? Var är det som kallas JAG då strömmen är bruten och kretsarna avslagna? Existerar JAG över huvudtaget?

Rent medicinskt var jag död i ungefär 45 minuter under min operation eftersom jag var kopplad till en hjärtlungmaskin. Utan den skulle det varit finito. Alla tillvarons tofflor hade varit parkerade för gott. Vetskapen ger perspektiv på vad liv och död egentligen innebär.

För visst var jag död? Visst vet jag!

Inte fanns där ett endaste uns av medvetande då. Epikuréerna hävdar att själen dör när kroppen dör. Det läste jag härom kvällen hos Dante och omfattas man av den uppfattningen så hamnar man i helvetet, enligt författaren.

Jag fann nyutgåvan av Den gudomliga komedin i min bokhylla och fick bara en sån obändig lust att ge mig på den. Den är varken svårtuggad eller jobbigt på något vis. Tvärtom är det som att läsa en modern svensk nyckelroman där författaren namnger, hånar och pucklar på kollegor och ovänner på parnassen. Oförskämt underhållande alltså.

Att vara epikuré anses - i katolska kretsar åtminstone - vara nära besläktat med hedonismen som jag skrivit om tidigare. Man är en bejakare av det utsvävande livet och en förnekare av såväl en straffande som belönande gud. Inte särskilt konstigt att Dante, som den gode katolik han var, placerade filosofen Epikuros i sjätte kretsen.

Men jag tror han hade rätt, Epikuros. Livet omfattar både kroppen och själen och den ena är den andras förutsättning och bägge måste dom leva. Därför blir det total mörkläggning när säkringen går. Döden är komplett och omfattar alla aspekter av att vara människa.

Det där kan förstås kännas jobbigt ibland. För vem vill inte få hoppas på en fortsättning?

Ingenting hindrar mig från att göra det. Men för att riktigt förmå ta ut svängarna tycker jag ändå det är bäst att ta för sig och smaka på alla sorter som bjuds. Och i det perspektivet är det alldeles fantastiskt att ha ett före och ett efter att relatera till. Ett pre-svart och ett post-svart alltså.

Vårt behov av tröst må vara oändligt. Samtidigt är vi bara människor, bortförklaringarnas okrönta champions. Att leva med den vetskapen gör tillvaron spännande. Och alldeles otrooolig.