onsdag 13 januari 2010

Smärtsamt

Man lever inuti sina lägen. Glad - lessen. Dum - snäll. Kåt - blasé. Mätt - hungrig. Smärtfri - nersmärtad. Ontet som hela tiden finns där men som rör sig utefter en kurva. Lite ont, ondare, skitont.

Så när blir smärtan en vana?

Jag har haft anledning att fundera över det det senaste halvåret. Man sa mig att jag inte fick ha ont efter hjärtoperationen eftersom det bromsade upp läkningen. Och det stämmer säkert. Fast det gör faktiskt ont att såga upp sitt bröst. Därför pumpade man morfin in i kroppen på mig tills jag sa stopp.

Att stå på nosen på ett stengolv, falla handlöst, utlöser också smärta. I ryggen i mitt fall. Ondare på baksidan än på framsidan. Om bröstet var ett tryck så var ryggen ett högtryck.

Och boten? Smärtstillande.

Lättmorfin och Alvedon. Jag har käkat mer Alvedon än bröd den senaste månaden. Skulle jag följa receptet petade jag i mig åtta om dan. Nu följer jag min egen kurva så det blir två till fyra.

Men så kan man ju inte leva i längden. Livet som pillerkonsument känns inget lockande. Ändå ska man ju inte ha ont.

Så man vänjer sig. Accepterar en viss nivå av smärta som normal. Och glömmer till sist bort det helt smärtfria tillståndet.

Jag undrar hur många människor som lever med smärta. En majoritet? Inte omöjligt. För man lär sig att inte känna efter. Lägger upp det hela på en annan hyllnivå. Låter det ligga där tills det är dags för nästa uppgradering.

Men det är väl det som är livet? Smärtan ger oss erfarenhet och mognad. Inre såväl som yttre smärta. Weltsmertz såväl som skoskav. Den blir en del av levandet, en bit verklighet det bara är att acceptera. Vad än vården hävdar.

Det är bara så att den skaver medan den pågår. Bromsar in spontaniteten. Brer tungsinne över lättsinnet. Och sånt smärtar också.