söndag 10 januari 2010

Summa summarum

Detta har hänt: Den åttonde mars förra året startade jag den här bloggen, resan Mot Ättestupan. Inte för att jag kände målet som nära förestående utan mera som en möjlighet till reflektion över livet, döden och konsten att leva i medvetande om bägge. Att sen 2009 skulle bli ett år där jag kom att balansera på kanten till stupan varken anade jag eller önskade.

Men nu är det som det är och förra året var verkligen ett skitår på många vis. Men också året då jag förverkligade en av mina gamla drömmar, den om Japan. Vårresan till Solens rike infriade inte bara mina förhoppningar utan överträffade dom också. Även om det var på väg upp till ett shintotempel i Tsuwano som jag upptäckte att inte allt var som det skulle vara med min kropp. Jag trodde länge på nån sorts Japanhosta men tack vare envishet och idoghet från min husläkares sida upptäcktes den rätta diagnosen: Angina pectoris. Kärlkramp alltså.

Jag har i efterhand insett att denna målmedvetenhet från hennes sida sannolikt räddade mitt liv. Med igenkleggade kärl som stoppade upp och täppte till så var det en tidsfråga innan alla infarkters moder skulle slå till. För att den gör så fick jag syn för sägen för när min gamle vän Kenneth dog av att hans hjärta exploderade den 5 november. Ett skitår som sagt, inte bara för mig.

Men nu är det nytt och det ska inte bli skit. I morron börjar jag jobba igen efter dryga tre månaders sjukskrivning. En mer än vad jag tänkt mig, men det blir som sagt inte alltid som man tänkt sig. Ibland kärvar det till sig, man tuppar av, drabbas av svåra ryggsmärtor och blir borta ytterligare en månad.

Kunde jag nu bara övertyga min omgivning om att min död inte är nära förestående; jag ser de närmstas oro och farhågor över att jag när som helst ska rasa samman med ställda tofflor. Men jag kan försäkra om att jag ska göra vad som står i min makt för att leva vidare. Jag är inte särskilt fotbollsintresserad men vill ändå veta vilket land som blir världsmästare i Sydafrika. Och vem vinner valet i september? Det vill jag veta. Samt sådär en miljon andra grejer.

Så, here we go. Mot Ättestupan är inne på sitt andra år och jag på mitt sextionde. Och bägge fortsätter vi. Med längtan. Med nyfikenhet. Med kärlek.