tisdag 12 januari 2010

Surgubbe

Man vet att man är tillbaka när budskapen bombarderar en. Redan innan jag kommer till jobbet har jag fått fler bild- och synintryck till livs än vad morfar fick under hela sitt åttioåriga liv. Idag frågade man mig på busshållplatsen om en deg kan ersätta min terapeut. Jag skulle vilja vända på frågeställningen: Kan din terapeut ersätta en deg? I så fall så är du kannibal.

Jag vet inte när infantiliseringen startade, men mångfald har en tendens att dra åt enfald. Visst är det bra att alla får säga sitt - det kallas demokrati. Men det ställer också enorma krav på oss mottagare. Att vi tänker efter, värderar och sållar bort. Inte tar svar för givna eller litar på vilka dumheter som helst. Att vi använder hjärnan för annat än till att zappa runt tillvarons alla intill förväxling likadana valmöjligheter.

Över huvudtaget översköljs jag av svar på frågor jag aldrig skulle komma på tanken att ställa. För att dom är irrelevanta, korkade och helt enkelt fullkomligt ointressanta. Och att bara skumma rubrikerna i våra vanligaste tidningar kan göra mig tvärförbannad eftersom de så underskattar min intelligens. För det är inget oavvisligt allmänintresse att veta vem som förtalade eller tafsade på vem i ett TV-program som sändes kväll före. Den som ville veta såg nog programmet och vi andra kan väl få vara ifred?

Så jag drar luvan över ögonen och stänger ute alla oljud med hjälp av mina lurar. Där jag får bestämma låten och kan spela upp mörker och tystnad precis när jag själv vill. Och på köpet blir jag varm och slipper frysa öronen av mig, i denna iskallt omänskliga oxveckotid.