torsdag 21 januari 2010

Vad skulle bevisas?

Tålamod. Mod att tåla. Ord betyder sånt som man inte alltid reflekterar över. För man bara säger dom, slänger ur sig dom, utan att ägna dom en tanke. Fast mod att tåla är egentligen värda tankar. Bra tankar. Att det krävs mod att stå ut till exempel. Att inte kasta in handdukar eller placera ut tofflor här och där. Att leva på kort sagt.

För livet rasar så lätt ner i en grop. Marken skälver till och så börjar allt om. Hoppet och glädjen får en snyting och man hukar utmattad, tillbaka på ruta ett.

Jag är så hjärtinnerligen trött på sjukdom och vård. Känner för att spy bara vid blotta åsynen av en vit rock eller landstingslogga. Vill inte va me' i laget längre utan lira solo på nån solig paradisö där ingen kan bli sjuk och där döden på sin höjd är en intressant teori.

Alla goda tankar dock till min kiropraktor. Även om han nu sviker och drar utomlands för att vidareutbilda sig. Hans tummar var formade av sten idag när de knådade mina muskler, rätt obarmhärtigt. Så ont, ont - men så gott.

Å andra sidan finns det nån sorts impulser som reglerar hjärtslagen, pumpförmågan. Dom går att se och mäta med EKG. Dom har ett namn fast det är så komplicerat att det kommer jag inte ihåg.

Tre impulser ska det vara normalt sett. Jag har tydligen en som funkar. Det är inte farligt men i sådana lägen brukar man operera in en pacemaker, förklarade expertdoktorn igår. Annars kan man tuppa av, svimma och få åka ambulans. Nämligen.

Jag kände ett enda stort, obstinat NEJ! Jag vill inte! NEJ! NEJ! NEJ!

Och under över alla under: Näe, då gör vi inte det då.

Det är väl det som är patientmakt! Kunden har alltid rätt! Så tills vidare fortsätter projekt blodsockerfall vara förklaring till min avtuppning i Solna centrum den 28 november. Tills annat bevisas alltså.

Och jag knaprar vidare på alla mina piller och blir bättre och bättre för varje morgondag som randas. Vilket väl antagligen var det som skulle bevisas.