torsdag 25 februari 2010

Satt punkt ligger

Äntligen. Jag har satt punkt. Både för texten om min hjärtoperation och för bearbetningen efter densamma. Man kan helt enkelt inte hålla på och älta hur länge som helst utan måste dra vidare. Nya utmaningar väntar och i år är det ju det internationella Farfarsåret. Vilket man måste koncentrera sig på.

Fast det återstår en hjärtespalt att skriva. Om hjärtat ur ett handfast och biologiskt perspektiv. Som motvikt då, till det mer privata rotandet inne i mig själv. Resultatet kommer i Amos nummer två. Till påsk.

Jag har levt med det här i rätt många månader nu och känner mig ärligt talat fed up. Så vad ska då inte min omgivning tycka? Att vara ett ständigt operationssår som bara går runt och mal tär på grannsämjan. Så bort det!

Nu går vi vidare. Kunde konstatera att det trots allt börjar ljusna redan kvart över sex om morronen nu och det är värt att skriva en betraktelse över. Fast den får vänta tills solen träffar mitt ansikte vid köksbordet och jag kan ta mitt morronkaffe ut på balkongen. Och dit har vi en bra bit och många grader kvar.


onsdag 24 februari 2010

22 blockljus

Jag borde inte. Ändå gör jag det. Mot bättre vetande. Går in i duschen. Klär på mig. Klär på mig ännu mer och så lite till för att inte frysa ihjäl. Går nedför trappan. Ut i snöfallet. Försöker se ut som om det regnar. Ler mot dom infrusna stackare med apatiska ungar som jag möter på väg till dagis. Försöker se ut som en äldre, positiv herre som gläds åt att det äntligen börjar ljusna om mornarna. Att våren är på väg.

Men här inne, där kokar det. En eruption är på väg. Ett utbrott av klassiska mått. Ett sånt som dom kommer att skriva om i historieböckerna. Varna barn och barnbarn för. Göra dokumentärer i Discovery Channel om.

För det är nu den tvåhundrade dagen i sträck som det snöar. I tvåhundra dagar har flingorna fallit ute medan temperaturen legat konstant runt minus trettiotvå. Inga knoppar, inga kläckta fågelägg, ingen tjällossning har skådats i modern tid. Tundran breder ut sig medan folken försöker värma och peppa sig med allt mer osannolika sagor om ett allt varmare klimat. Sånt önsketänkande!

Om jag slår ner någon idag finns det förmildrande omständigheter. Man måste få röra på sig i kylan och att slåss avhåller musklerna från att förvandlas till fryst oxfilé från Argentina. Enda säkra sättet att bevisa guds existens på, vore en rejäl islossning nu. Idag. Pronto. Om så sker lovar jag att i djupaste tacksamhet tända tjugotvå blockljus i Solna kyrka.


tisdag 23 februari 2010

Hundra miljoner solar

Vad kan man göra för mänskligheten en sån här vinterdag? Jag har beslutat mig för att inte förtränga den ytterligare och spä på huvudstadens kommunikationskaos. Därför tänker jag sitta precis där jag nu sitter hela denna långa dag. Vid tangentbordet alltså, framför min sköna iMac. Där ska jag försöka återskapa tankar och känslor från min tillvaro i höstas när hjärtat slog i centrum. Resultatet ska kunna avnjutas i påsknumret som än så länge känns rätt avlägset.

Fast det är det förstås inte. Att nånting skulle ligga långt bort är bara en illusion. Ingenting tar tid - egentligen. Vi brusar fram med ljusets hastighet utmed tidsaxeln och frågan är bara om det är jag eller axeln som rör sig. Fast det spelar väl knappast nån roll. Livet rusar på trots mitt vintergnäll. Snart är våren här - ljuset nalkas redan - och sen sommarn. Så drar det mot ny vinter. Och alltsammans sammanfattas: LIVET.

Så mycket för denna vardagsbanalism. Fast det beror på att jag såg ett program på TV igår kväll om Hubbleteleskopets reparation. Fantastiskt spännande reportage. Mest otroliga är ändå bilderna som tagits med Hubbles kamera. Jag var tvungen att leta upp några skrivbordsbilder till Macen på nätet och med en av dom i bakgrunden är det kanske inte så konstigt att tankarna liksom flyter bort. Det ger lite perspektiv att kolla in en bild av hundra miljoner solar. Jag nöjer mig IRL med en enda. Bara den skiner och värmer och tinar upp alla frusna kroppar och känslor.


måndag 22 februari 2010

Allvarligt talat

Jag tror inte det egentligen är nån som begriper hur allvarligt det här är. Hur fullkomligt nära katastrofens rand vi befinner oss. Dom flesta tror bara att jag försöker vara lite chickt rolig och överdriver när jag säger att det är en kamp på liv och död att överleva vinterhelvetet. Dom underskattar allvaret.

Idag är det kallare och jävligare än nånsin. Och för att göra eländet än värre lyser solen för att man ska tro att det ändå är rätt skönt. Det är det inte.

Jag har sagt det förut och jag kommer att upprepa det med dårens envishet: vi är inte gjorda för det här. Beviset? Mitt lilla nyfödda barnbarn Stella får inte gå ut när det är så här kallt. Hon kan inte andas då. Det säger väl i klartext exakt vad det handlar om. Att vi ska födas och leva i ett varmt och milt klimat där ljumma vindar smeker vår hud och leker med lockarna. Inte behöva svepa in oss tjocka hudar för att överleva natten.

Jag överlämnar med varm hand den här tundran med sina sovande isbjörnar till alla blågula nationalister som sitter där och viftar med sina djupfrysta flaggor. Sjung Du gamla du fria tills frosten tar er och försök sen hålla värmen. Själv drar jag. Vartsomhelst där det är garanterat frostfritt. Jag vill trots allt försöka överleva ett tag till.

söndag 21 februari 2010

Första söndagen i fastan

I morse när jag vaknade var det kolsvart och mustyst. Inte ett surr från en enda av dom elslukande apparater som vanligen fyller ut tystnaden i natten. Nix el i lägenheten alltså. Och vad hade hänt? Jo, min sänglampa brakade i golvet igår kväll precis när jag skulle släcka den. Jag trodde det bara var glödlampan som dog när mörkret bredde ut sig, men den slog tydligen ut klabbet för huvudsäkringen hade slagit ifrån vilket även släckte kyl och frys.

Men nu surrar allt som det ska igen. Efter att ha brottats med upplysande tändstickor (näe ficklampan funkade förstås inte) lyckades jag vippa upp jordfelsbrytaren i actionläge igen. Temperaturen är på väg ner i frysen, som pep uppfordrande och glödlampan i sängditon är bytt. Och här sitter jag framför datorn och mediefastar.

Jodå, jag tog nyss in tidningarna men inte så mycket som sneglade på ettorna. Inga glasögon på och mörkt i hallen hjälpte till så att jag inte kunde fuska ens om jag önskade.

Men att sitta här och blogga då? undrar Peter Meter petimetrigt.

Jag har aldrig lovat sluta blogga. Vad jag ska avstå ifrån denna mediefastevecka är dagstidningar, nyheter i radio och TV samt att surfa på nätet. Och att gå in och uppdatera sin blogg kan inte med bästa vilja i världen kallas för att surfa. Jag vet precis vart jag är på väg och rider verkligen inte på någon våg ut i medieoceanens brus.

Att avstå från medier ska bli både intressant och spännande. Hur mycket tid över till annat ska jag inte helt plötsligt ha? Kanske hinner jag skriva den där romanen som legat i röret dom senaste tjugofem åren. Och ta promenader och idka motion! Nåja, en blick ut i den allt ljusnande dagern räcker för att konstatera att det återigen snöat hela natten, så jag tror jag hoppar tillbaka i bingen i stället och läser min japanska roman. Och bryr mig noll och intet om vad som eventuellt kan ha hänt i världen under den natt jag sparade på elen.

torsdag 18 februari 2010

Åt helvete!

Jag hade inte tänkt bry mig om OS - och det gör jag inte heller. Men jag kan inte låta bli att fundera omkring mina "kollegors" härjningar i spalter och sändningar under spektaklet som pågår just nu. För det är som att dom regler som gäller alla oss journalister i alla andra sammanhang inte är applicerbara på sportjournalister. Tvärtom, i tider av OS och VM och andra pseudohändelser verkar det vara särskilt meriterande att odla chauvinism, partiskhet och ren dumhet. Kravet på ett objektivt rapporterande är obefintligt.

Om vi bortser från dom framgångar vi alla förväntas gå i spinn över - dom är tydligen inte så många - så handlar resten om bortförklaringar och ifrån-sig-skyllningar. Är det inte skit med vallan så är det nån jävel som slängt ut sina skidor precis mitt framför vår gullhöna. Eller också är störtloppsbacken förvandlad till puckelpist just när S:t Anja åker.

Är det ingen annan än jag som spyr på "rapporteringen"? Som tycker att sportmurvlar i allmänhet är ett intelligensbefriat och korkat släkte? Och som önskar både OS-helvetet och vinterditot just dit. Åt helvete!


onsdag 17 februari 2010

Fast nu är det fasta

Igår var det excess. Idag är det aska. Fastan är här. Avståendets tid inledd. Fast jag känner mig kluven till det där. Dels vet jag att vatten aldrig är så gott som när man är riktigt törstig. Dels är jag en allt-nu-människa, eftersom jag aldrig känner mig säker på att det kommer ett sen. Därför är det bäst att släcka törsten när tillfälle bjuds. Nästa gång kanske brunnen har sinat eller man själv ställt in betalningarna.

Fast visst kan avstående sublimera upplevelser. Det gäller både för kropp och för själ. Mat, dryck och kärlek. Allt kan förstärkas av avhållsamhet. Och det skulle kunna vara nåt sånt ideal som ligger bakom celibattanken. Om det nu inte vore för osundheten i att bekämpa sin natur. Att det är svårt att genomföra kyskheten rent praktiskt visar väl alla katolska kyrkans mäns sexuella övergrepp på barn.

Och som en äkta hedonist har jag svårt att rulla mig i askan. Samtidigt som det kan innebära en än större utlevelse bara man förmår härta ner sig ett litet tag. Och då blir det plötsligt möjligt att försvara? Eller?

Hur man än vänder rumpan pekar den åt andra hållet.

På söndag inleder jag dock min mediefasta som sker mitt i offentligheten. Ska avstå från radio- och tvnyheter är det sagt, vilket känns busenkelt. Dagstidningar är lite knepigare och surfning blir kännbart. Precis som det ska vara alltså.

Eftersom jag är den som bär in tidningarna om morronen får jag väl blunda en vecka framåt för att inte råka se ettornas braskande rubriker. Huruvida jag ska fuska genom att lösa dagskrysset på Svenskans kulturdels baksida har jag inte bestämt än. Det går ju att lägga den framför sig utan att se något av resten. Något auktoritssvar på huruvida det är okej eller icke har jag inte fått.

Surfandet däremot är en stor del av mitt jobb och för att kunna skriva dessa rader måste jag logga in. Visst kan jag undvika allt utom blogger.com, men risken finns ju att man slinter med tassen och skådar förbjudna frukter. Vilket alltså är aja-baja-förbjudet.

Men en vecka är en piss i en stor amerikansk flod. Egentligen inget att yvas över. Fast kul som experiment då vi medianer i gemen nog är rejäla missbrukare av medialt utbud. Och missbruk är aldrig särskilt attraktivt. Inte ens för en fullblodshedonist.

tisdag 16 februari 2010

Kreativism

Den kreativa utmattningen. Känslan efteråt. Den obetalbara. På sextiotalet, när detta var ett frigjort land, fanns det en cigarettreklam som hävdade: Det smakar bäst efteråt. Bilden visade ett naket par som utmattade återhämtade sig med ett bloss på ett rätt skrynkligt lakan. Ingen kunde missförstå budskapet.

Idag, i dessa nypryda tider där pixlar blivit de nya kroppsdelarna, kan man inte ta för givet att alla begriper. Men jämförelsen med välbehaget jag (som var med då) känner efter att ha satt punkt på en längre tids textande är inte helt fel.

Det händer att jag undrar varför jag inte blev vid min avtryckare och fortsatte avbilda verkligheten fotografiskt i stället för verbalt. Efter punktmarkeringen är sådana tankar oftast bedövade. Då är det som att det är värt den ynkliga identiteten av att vara en illitterat lus under sin livstid, bara för den enda lilla punktinsatsen då man sparat ner och pustat ut.

Inte för att det längre finns så mycket att spänna muskler över; tiden för självbespegling ses bäst i backspegeln. Nä, det handlar snarare om att det gick en gång till. Att jag fixade det. Behöver inte diska av middagen idag heller utan kan sluta ögonen i vetskap om att kretsloppet går vidare och nya prövningar väntar.

Alltför snart är välbehaget nämligen borta, framgången glömd. Och då sitter man där och glor in i sin dumma ruta igen. Lika tom som tömd. Och lika långt ifrån den där insikten man en gång trodde sig ha, att det smakar bäst efteråt.

måndag 15 februari 2010

Dagen efter en skitnatt

Gaaaah!! Jag hatar skitnätter. Såna där som börjar med att jag vaknar kvart över elva och sen inte sover på hela natten. Som förliden - genomliden - natt. Varför vaknade jag redan kvart över elva? För att jag somnade redan halv tio kanske. Idiotiskt, men är man trött så är man. Och då behöver åtminstone jag sova.

Men nu sitter jag här och stirrar på tangentbordet och väntar på att mina fingrar ska dansa fram texten till en intervju för nästa nummer. Alla förutsättningar finns där: samtalet utskrivet, research gjord, upplägget genomtänkt. Det är bara det där mekaniska hamrandet som återstår. Men som hittills uteblivit.

Jag kan förstås skylla på min skitnatt. Att min hjärna inte är riktigt på utan bara skvimpar runt inne i sin skål. Fast det håller inte. Det är ett tillstånd som alltför mycket påminner om det normala numera. Och inte heller där finns nåt att skylla på.

Så det är väl bara att göra som jag och alla andra randare brukar säga att man ska göra: kavla upp ärmarna och transpirera. Och skriva, skriva, skriva.

söndag 14 februari 2010

Framtidens väg?

Fick = det gavs mig, en bra idé om min framtida blogg. Med klar inspiration från Alex S skulle jag kunna fortsätta min livsresa under rubriken "Att vara Stella T:s farfar".

Vad tycks? Kunde det vara en framkomlig väg? Fördelen är ju att jag kan fortsätta ungefär som tidigare, men kanske tona ner den väntande avgrunden lite grann till förmån för den stora glädjen med Stella. Fast utan alltför mycket barnpjåsk förstås. Som jag tidigare konstaterat: det är ett under med barn och att de föds, men det är den naturliga vägen. Ingenting man kan begära att hela världen ska falla i trance över. Även om man själv gärna gör det.

Så vad säger ni?


fredag 12 februari 2010

Fredagsmys

Det finns dom som tycker illa om OS. Och rent spontant måste jag erkänna att jag couldn't care less. Fast det finns också nåt tryggt över eländet. Nämligen att man kan smyga omkring ute i kulisserna medan resten av nationen sitter på scenen och gapar.

Har man inga förväntningar blir man aldrig besviken. Jag har alltid haft stora förväntningar på livet, men aldrig på svenska idrottsprestationer. Därför betyder det det noll och intet hur det går där borta i Kanada. Kul för dom som lyckas, synd om alla loosers. Det enda jag kan känna mig en aning avis på är, att dom verkar ha fått vår där. Snön smälter och det regnar i stället för att snöa.

Gott så. Här har den grå arméfilten lagts över oss igen och det är väl bara att försöka gilla läget. För snart dånar lavinerna ner över oss stackars människobarn igen och då gäller det att dra åt hjälmen.

I morron hoppas jag få möta Stellas blick. Sist sov hon som en stock och bevärdigade mig bara med en gäspning. Men sådan är ungdomen: ingen respekt för dom äldre.

I väntan på detta generationsmöte förbereder jag mig för helg och fredagsmys. Vilket är det nya partandet. Tacos framför TV:n och full fart mot.... ja just det: Vart är vi på väg?


torsdag 11 februari 2010

Tillstånd

Trött idag. Trött av. Trött på. Trots att jag är glad i själen och mycket förnöjd. Fast man kan vara trött i alla fall. Precis som man känner världssmärta, så kan man uppleva världströtthet. Vara less på en massa. Inte vilja sjunga med.

Det känns som att det är för många ord i omlopp. För mycket nyttjande. Ett överutnyttjande helt enkelt. Nio miljoner monologer mal på bara i detta land och det är omöjligt att dra ner volymen.

Så jag skulle egentligen vilja knipa igen. Pixla mig själv och ljuden jag gör. Men i stället sitter jag här och skriver en massa nya ord. Kanske är det bara i medvetande om att vi snart är framme vid målet: den 8 mars. Dagen Ä. Då jag ska tystna.

Å andra sidan har jag ju hotat med att fortsätta med mitt malande. Grotta ner mig i den förmultningsprocess vi kallar åldrandet. Som i sina bästa stunder brer ett barmhärtighetens täcke över tillvaron och i sina sämsta skakar om som ett knippe maracas på stereoider.

Men det är bara att bita ihop. Arbete väntar. Idéer ska omsättas i ord som ska bilda meningar som ska motivera min lön. Så håll i hatten. Färden går vidare.

onsdag 10 februari 2010

Dagen efter

Så kom då morgonen dagen efter. Den där då man omedelbart vet att allt är förändrat. Tidigare har jag mest erfarit den när någon dött. Men för första gången på ett kvarts sekel inföll den i morse med insikten av att någon fötts. Att vår lilla krets utökats. Och det var en vidunderlig känsla.

Jag har bestämt att jag inte vill vara den där jobbiga farfarstypen. Ni vet han som ständigt pratar på om sitt barnbarn och hur fantastisk hon är. Som alltid har videokameran beredd i näven och inte kan bilda en fullständig mening utan vokala utrop av för-/beundran. Fast det säger jag nu, innan jag mött Stella första gången. Vilket sker i kväll. Så möjligen är allt annorlunda i morron igen efter det mötet.

Samtidigt handlar det ju om den naturliga vägen. Den som livet förväntas följa. Släkten följa släktens gång etcetera. Vi föds och vi föder. Och efter flera dödar de senaste åren känns det som en skön omväxling; livet regerar. Åtminstone just nu.

Så även om det snöar idag igen noterade jag att himlen började ljusna redan vid sju vilket är ett tecken på återfödande. Vilket förstås passar som hand i handske med nyfödande. Nu stundar strax den årstid vi svage kallar vår.

tisdag 9 februari 2010

Kommentarer

Jag vet inte om ni lagt märke till det, men jag har kopplat på kommentarsmöjligheten på den här bloggen igen. Så tyck gärna till längst ner!

En stjärna är född!

Så var hon då här, lilla Stella. Och jag har hört hennes röst på telefon. Stark och bestämd, precis som farfar (skulle vilja vara). Det var faktiskt en alldeles svindlande känsla. Påminnande om den när Stellas far föddes men ändå annorlunda. Då var jag inte trettio fyllda och med stor del av livet framför mig. Nu fyller jag det dubbla och har lejonparten bakom mig. Så är det bara.

Därför känns det så extra viktigt att suga på vartenda ögonblick som återstår. Att inte rata något utan omfamna tiden: varje dag, timme, minut och sekund. Dom rinner iväg och kommer inte tillbaka.

Det må väl förlåtas en gammal romantiker att bli lite sentimental en sån här dag. Särskilt mot bakgrund av att fjolåret bjöd på en sån oväntat dramatisk resa som dock accentuerade livsviljan och kraften att fortsätta.

Nu ska jag koka mig en kanna hett te, spetsa med honung och försöka jaga bort förkylningen som hoppade på mig i helgen. För jag vill givetvis så snart som möjligt se och hålla i min lilla stjärna. Mitt alldeles första barnbarn!


måndag 8 februari 2010

Svindlande verklighet

Lite svårt med koncentrationen idag. Bara fem minuter mellan värkarna nu. Snart blir jag farfar och har en alldeles färsk identitet att tackla. Jag, som har så svårt med min gamla.

Fast det är vad livet handlar om: att leva upp till alla nya roller och personas som man skapar eller som uppstår under resans gång. Nu har jag genomlevt sjuklingens, hjärtpatientens, och är på väg in i sextioåringens. Så varför inte då också drämma sta med farfarsrollen? Jag är inte som en pojke fast farfar snart jag är, men jag är oerhört lycklig över att få uppleva det här.

Det är en svindlande tanke att det ligger ett litet nytt liv där inne som kämpar för att komma ut till oss andra och kräva sin rättmätiga plats här ivärlden. Ett alldeles eget nytt, liv som är oprövat och som inte känner någon annan än sin mor än. Som är en genetisk del av mig(!) och som utgör en vidare länk in i framtiden.

Självklarheter säger en del. Under, hävdar jag. Det största undret i existensen. Så stort att tanken bara svindlar och jag känner för att skicka alla ord ut i universum.

fredag 5 februari 2010

Funderingar om ett eftermäle

Mellan 1985 och 1988 jobbade jag som bildredaktör på Tidningarnas Telegrambyrås bildbyrå TT-Bild. Det var en ung och hungrig avdelning på TT som försökte sig på att konkurrera med giganter som Pressens Bild och Reportagebild. I efterhand kan man konstatera att utgången var given: TT-Bild blev uppköpt av Pressens som numera heter Scanpix. Så kan det gå - och det gör det också allt som oftast.

Vi var ett litet gäng som satt högst upp under taket i tegelborgen på Kungsholms torg och en av oss var Stieg Larsson. Han var TT:s nyhetsgrafiker och eftersom detta var för länge sen var gnuggisar, Letraset och tuschpennan hans redskap. Så fort något av nyhetsvärde inträffade försökte vi komma på hur det skulle kunna illustreras: foto och/eller grafik. Ofta blev det bäggedera.

Stieg, eller Stickan som vi kallade honom, finns inte längre med oss. Han dog av en massiv hjärtinfarkt för drygt fem år sen. Precis när han stod inför sitt genombrott som deckarförfattare. Ja, alla vet förstås precis hur det gått och vad som hänt sen dess.

Jag kände aldrig Stickan utanför jobbet. Vi hade kul ihop på arbetstid vid våra respektive skrivbord och det var förstås en förmån att få jobba tillsammans med honom. Både i en grå vardag och när de riktigt stora grejorna slog till. Som Palmemordet eller rymdfärjan Challengers explosion som vi såg på direktsänt CNN 73 sekunder efter start.

Det känns rätt märkligt att Stickans bild numera möter vart helst i världen jag kommer. I en liten bokhandel på Sicilien för två år sen och i de stora bokvaruhusen på Fifth Avenue i New York. Att han är en av världens mest sålda, kända och uppskattade författare. Samtidigt är det förstås kul att det gått så bra. Skitkul! Men det är inte kul att så många känner sig kallade att skriva absurditeter om honom. Som Anders Hellbergs artikel i DN, (10-01-26) där han hävdar att Stickan inte kunde skriva utan att han brukade be Hellberg om hjälp på nätterna med formuleringarna.

Mina minnen av Anders Hellbergs insatser för oss på TT-Bild är mest som ett irritations- och störningsmoment. Han hade en sällsynt förmåga att dyka upp vid fel tillfällen och saknade all fingertoppskänsla för hur bilder skulle kunna samverka för att förstärka de nyheter som printrarna distribuerade. Att Stickan skulle sökt hans hjälp är förstås möjligt. Men det känns mest som en synnerligen bisarr tanke. Och att Stickan skulle varit oförmögen att själv skriva sina böcker femton år senare är snarast en grov förolämpning.

Halvtomt eller halvfullt?

Ibland är man tom. Eller tömd. Och då tycker jag det är helt logiskt att hålla klaffen. Fast det får man knappast göra. För man förväntas ständigt vara uppkopplad och pratsam. Så när jag nu dessutom anslutit mig till den fågelflock som sitter i vinterrönnen och twittrar känns det extra allvarligt att inte ha nåt att säga.

Nu invänder säkert nån humorist att just det har jag ju bevisat i snart ett år. Att inte ha nåt att säga, menar jag. Mot Ättestupan ligger ju kvar som ett levande bevis så det är bara att klicka sig tillbaka för att konstatera fakta. Fast där måste jag nog inlägga en (partisk) protest. Jag gjorde nämligen just det, klickade mig tillbaka, och fann att minnet sjunker snabbare än en gråsten när man är nästan 60.

Jag ska nämligen skriva om det där med livets gräns mot bakgrund av min operation och ville försöka få fatt i vilka känslor som behärskade mig under dom där ganska dramatiska veckorna. Och dom fanns där, nedtecknade i dagsform på den här bloggen. Så det kanske inte är så tokigt att dagboka i alla fall. Kanske är det inte lika tomt som man tror. Inte alltid i alla fall.

onsdag 3 februari 2010

Dagens colorit

Som att tassa över nattgammal is känns det att börja jobba på allvar igen. Att ta tag i researchen för en intervju till exempel. Vad ska jag säga? Fråga? Prata om? Ringrosten står mig långt upp över öronen och jag funderar över varför just jag? Men så var det första gångerna också och allt här i livet har en första gång. Sen blir det risk för rutin.

Så det är väl bara att kasta sig ut över stupet. Greppa byxlinningen, dra åt svångremmen och hoppa. Och jag tror inte att mitt offer idag är särkilt farligt. Åtminstone inte för mig.

Att spela på rutinens brant är annars inget vidare för kreativiteten. Man ska ständigt utmana sig själv och bryta ny jungfruelig mark. Annars fastnar man lätt i det förgågna och får svårt att upprätthålla intresset för livet. Både i allmänhet och i synnerhet.

Och det finns så mycket att vara nyfiken på. Allting egentligen. För ingenting vet man och överraskningar väntar bakom varenda stam. Särskilt i den skog man tror sig hitta bäst i. Där kan de raraste saker växa och det behövs ingen skogsbrand för att väcka sedan länge slumrande frön. Det är bara pilla lite och sen vänta på att få se skottet kika upp.

Idag såg jag färggranna vippor utanför en blomsterhandel i Vasastan. Organge, blått, gult, grönt, rött. Så chickt! Och vårlovande. Det får bli mina färger för dagen. Och i kväll kommer katten.

tisdag 2 februari 2010

Ska're va' så här?

Ibland slår det mig: Det är så här det ser ut. Livet. Verkligheten. Merparten är redan över och det som är kvar ligger utstakat som en snitslad tipspromenad på Stadsberget en söndagsförmiddag på åttiotalet i Strängnäs. Ristat i sten, förutsatt och förutsägbart som en svensktoppslista.

En dryg månad kvar till 60. SEXTIO! Smaka på det, ni! Fem år av aktivt arbetsliv, sen folkpension. Rabatt på bussen och bio men inte så mycket mer. Är det nån som kommer att vilja ha mig då? Nån frivillig?

Dom brukar säga så, dom gamla: Vart tog livet vägen? Jag vet att jag är gammal på utsidan men inuti känner jag mig precis lika ung som förr. Fast det är inte sant. Jag känner mig allt oftare lika gammal där inne som här ute. Upplever mig som grinig och grumpy. Kommer på mig med att sitta och sura över sånt som stör mig. Folks mobilprat. Gnället. Alla orealistiska krav. Och så inser jag att jag är precis likadan själv. En gammal sur gubbe!

Det håller inte, men jag skyller på vädret och årstiden. Fast det håller ju inte heller. För vi lever hela tiden. Också när det är kallt, halt och djävligt. Man kan inte bara sortera ut dagar, veckor och månader för att vintern hemsöker oss. Det är ju som att klippa bort bitar av ett liv som ändå är alldeles för kort och går på tok för snabbt.

Så man får slänga syran över bord och lista allt det glada och positiva i stället. Som att jag får vara kattvakt en dryg vecka från onsdag. Eller att jag blir farfar inom två veckor om allt går som det ska.

Farfar, det låter allt rätt uråldrigt, eller hur? Som nåt långskäggigt från Bullerbyn. Fast det är väl bara att hacka i sig det: Efter Ättestupan väntar Astrid Lindgren-land. Vimmerby, here I come!

måndag 1 februari 2010

Mellan snöbyarna

Jag vet att man inte ska gnälla. Man ska tänka positivt. Se ljust in i tillvarons mörkaste vrår. Blicka välvilligt ut över vindompiskad stäpp, hur pinad den än är. Men det är svårt. Mycket svårt. Och jag är osäker på om jag verkligen klarar det.

För vinterälskare är det väl svårt att inse allvaret. Tro på det. Dom gillar ju faktiskt det här. Mår till och med bra av det. Men det gör inte jag. Jag är gjord för värmen. Tillverkad på plussidan utanför skuggan.

När andra pustar, lägger is i pannan och drar upp ac:n, då lägger jag mig gärna i solen en stund till. Jag tycker till och med ofta att det är för kallt att hoppa i havet och ligger därför kvar i stolen en extra timme. Enda svalka jag köper är en sval drink.

Jag mår bäst i ljumma sommarkvällen och anser heta svartnätter lika sensuella som den första glödande förälskelsen. Sett i det ljuset inser både den döve och den blinde att jag befinner mig på alldeles fel plats i tillvaron.

Men så flytta då! säger du. Dra till ett ställe där solen alltid skiner och lapa i dig den som en sömnig katt.

Det kanske kommer. Jag vet inte. Men jag vet att jag älskar den svenska sommarens ljus och eventuella värme. Den vill jag inte missa. Så man får väl försöka ta det onda för att få det goda. Uthärda och överleva helvetet i hopp om att åtminstone nå skärselden. Och vara tacksam över att det åtminstone just nu inte snöar.