måndag 22 februari 2010

Allvarligt talat

Jag tror inte det egentligen är nån som begriper hur allvarligt det här är. Hur fullkomligt nära katastrofens rand vi befinner oss. Dom flesta tror bara att jag försöker vara lite chickt rolig och överdriver när jag säger att det är en kamp på liv och död att överleva vinterhelvetet. Dom underskattar allvaret.

Idag är det kallare och jävligare än nånsin. Och för att göra eländet än värre lyser solen för att man ska tro att det ändå är rätt skönt. Det är det inte.

Jag har sagt det förut och jag kommer att upprepa det med dårens envishet: vi är inte gjorda för det här. Beviset? Mitt lilla nyfödda barnbarn Stella får inte gå ut när det är så här kallt. Hon kan inte andas då. Det säger väl i klartext exakt vad det handlar om. Att vi ska födas och leva i ett varmt och milt klimat där ljumma vindar smeker vår hud och leker med lockarna. Inte behöva svepa in oss tjocka hudar för att överleva natten.

Jag överlämnar med varm hand den här tundran med sina sovande isbjörnar till alla blågula nationalister som sitter där och viftar med sina djupfrysta flaggor. Sjung Du gamla du fria tills frosten tar er och försök sen hålla värmen. Själv drar jag. Vartsomhelst där det är garanterat frostfritt. Jag vill trots allt försöka överleva ett tag till.