tisdag 2 februari 2010

Ska're va' så här?

Ibland slår det mig: Det är så här det ser ut. Livet. Verkligheten. Merparten är redan över och det som är kvar ligger utstakat som en snitslad tipspromenad på Stadsberget en söndagsförmiddag på åttiotalet i Strängnäs. Ristat i sten, förutsatt och förutsägbart som en svensktoppslista.

En dryg månad kvar till 60. SEXTIO! Smaka på det, ni! Fem år av aktivt arbetsliv, sen folkpension. Rabatt på bussen och bio men inte så mycket mer. Är det nån som kommer att vilja ha mig då? Nån frivillig?

Dom brukar säga så, dom gamla: Vart tog livet vägen? Jag vet att jag är gammal på utsidan men inuti känner jag mig precis lika ung som förr. Fast det är inte sant. Jag känner mig allt oftare lika gammal där inne som här ute. Upplever mig som grinig och grumpy. Kommer på mig med att sitta och sura över sånt som stör mig. Folks mobilprat. Gnället. Alla orealistiska krav. Och så inser jag att jag är precis likadan själv. En gammal sur gubbe!

Det håller inte, men jag skyller på vädret och årstiden. Fast det håller ju inte heller. För vi lever hela tiden. Också när det är kallt, halt och djävligt. Man kan inte bara sortera ut dagar, veckor och månader för att vintern hemsöker oss. Det är ju som att klippa bort bitar av ett liv som ändå är alldeles för kort och går på tok för snabbt.

Så man får slänga syran över bord och lista allt det glada och positiva i stället. Som att jag får vara kattvakt en dryg vecka från onsdag. Eller att jag blir farfar inom två veckor om allt går som det ska.

Farfar, det låter allt rätt uråldrigt, eller hur? Som nåt långskäggigt från Bullerbyn. Fast det är väl bara att hacka i sig det: Efter Ättestupan väntar Astrid Lindgren-land. Vimmerby, here I come!