onsdag 3 mars 2010

Meningen med allt

Kollade på Gardells söndagsskola i TV igår kväll. Om själva programmet har jag faktiskt inget särskilt att säga; Gardell är Gardell vilket väl skulle bevisas. Men showen reste ju onekligen en del frågor. Den viktigaste: Finns Gud?

Svaret blir allt enklare och omöjligare ju äldre jag blir. Nån vitskäggig gubbe på ett moln kan förstås uteslutas. Liksom detaljpilleriet i biblar och koraner runt teser och tankar som mest fungerar/at som maktmedel genom århundradena.

Det jag kommit fram till, på själva tröskeln till de sextio, är att Gud är ett bra samlingsnamn på vår, på mänsklighetens alltså, längtan efter mål och mening. Av någon anledning har evolutionen utrustat oss med hjärnor kapabla att utföra mirakel. Men de saknar den där sista lilla länken, den som skulle ge oss svar på vad egentligen alltihop är bra för. Vad det går ut på. Vi når bara insidan av skalet och mot det stångar vi pannorna blodiga.

Den sista lilla biten får vi själva fylla i. Och varför inte kalla den Gud? Det har ju människor överallt gjort i alla tider. Gud har funnits i allt. Från andeväsen i stenar och pinnar till lärda teologiska teorier och spetsfundigheter i biskopars och professorers munnar.

Så att åkalla någon vi kallar Gud är väl okej. Åtminstone så länge det inte blir ett redskap för att förtrycka andra. Fast jag har svårt att se hur vi skulle kunna vara annat än agnostiker, hela bunten. För vi kan ju inte veta. Vi saknar förmågan att genomlysa och bevisa ett enda smack. Hur många bombbälten vi än fäster runt midjan när de verbala argumenten tryter.

Men det hör väl ihop med religionen, att till varje pris eftersträva enighet? Att alla sjunger samma lyckorusiga sång samtidigt och helst på samma plats. För blir vi alla överens så inträder lyckotillståndet. Alla tycker som jag och fred och frid såväl på jorden som i det inre råder?

Pyttsan! Dream on, babies, säger jag. Man får vara glad över de korta ögonblick av harmoni som inträffar i ens liv. Små korta ögonblick av lycka. Stunder då meningslösheten är bortglömd för blotta excessen i att andas och älska. För det är ju så förtvivlat svårt att acceptera att "meningen" med livet bara skulle vara livet självt.

Strävan efter en högre mening blockerar oss från att leva. Får oss att koncentrera oss på en massa strunt och oväsentligheter. I stället för att bara andas och ta in. Men det är väl därför som vi bekvämt fortsätter att lämpa över ansvaret på högre makter. Och att mörda och slå ihjäl av samma dumma skäl.

Tja, se där vad ett simpelt infotainmentprogram i public service-TV kan tända för tankar en alltför tidig morron när våren fortfarande ligger långt, långt utom räckhåll.